På måndag börjar Adrian på dagis igen. Det är väl med skräckblandad förtjusning antar jag. Från min sida alltså, Adrian verkar se fram emot det. Jag förstår att han saknar sina kompisar.

Jag tycker ju också att det ska bli kul, förstås. Bra att han får komma ut och leka och avreagera sig lite och få lite vettig stimulans. Och jag hoppas att lämningarna kommer gå bra redan från början, även om jag misstänker att där kommer finnas en gnutta separationsångest. Även där mest från min sida kanske.

Jag kommer att sakna våra mysiga sovmorgnar och sena kvällar något fruktansvärt. Och allt där emellan också, såklart, men det är inte mycket som klår en gosig treåring som kryper ner bredvid en och bäddar ner sig och somnar om alldeles nära. Och som sen vaknar och väcker en med en puss och säger att "jag vill vakna med dig mamma". En treåring som alltid, alltid, alltid är snäll och gosig och på glatt humör.

Kan vi inte få vara lediga tillsammans för alltid? Kan vi inte få stanna här ett litet tag till åtminstone?