Jag skulle inte vilja säga att jag är en överbeskyddande mamma. Lite hönsig kan jag gå med på.

Visst hamnar väl hjärtat i halsgropen när Adrian klättrar och när han springer fort i nedförsbackar. Nog ser jag allt framför mig hur han ramlar och slår sig och hur blodet sprutar.

Men jag hindrar inte honom från att leva för det. Han KOMMER att slå sig, oavsett vad jag gör. Och barn slår sig, det är ju bara så - och då lär de sig. Och de måste ju lära sig.

Jag vet föräldrar som inte låter sina barn gå i trappor, för de kan ju ramla och slå sig.
Men hur ska barnen någonsin lära sig att gå i trappor om de aldrig får prova? Och det kan ju inte vara bra för ryggen att bära sin tonåring upp och ner för trappan ;)

Men föräldrar som överför sina egna rädslor till barnen måste väl ändå vara värst?
Jag är väldigt noga med att inte visa Adrian när jag tycker att något är jobbigt. Jag vill inte att han ska "ärva" mina problem. För de är ju just det - mina. Jag vill lära honom bra saker för livet, inte göra det jobbigt för honom.

Jag vet ett barn som har en mamma som är väldigt överbeskyddande och som har bacillskräck och bara är allmänt hyper hela tiden. Varför ska man lära en tvååring att allt är läskigt och hemskt och jobbigt?

Jag träffade henne en liten stund i lekparken idag. Hon satt i en gunga och fick inte riktigt upp farten och bad mig så snällt om hjälp. Jag knuffade till lite och det tog inte länge innan hon var nöjd och glad.
Men så plötsligt säger hon:

- Nu när du har rört i gungan måste du gå hem och tvätta händerna.

Det gjorde lite ont i hjärtat. När man är två år ska man leka och ha roligt och inte bekymra sig för smuts och sjukdomar och vad det nu kan vara som mamma har problem med.