När jag kom till dagis idag så var de ute, och när jag efter lite letande hittade min son såg jag hur en annan pojke kastade pinnar efter mitt lilla barn.
Rent instinktivt ville jag kasta mig in i matchen och försvara min grabb, men det är ju tur att man har någon liten spärr i alla fall. Det skulle nog inte vara schysst eller särskilt populärt om en mamma tacklade ner en dagisunge på fem bast.

När vi gick för att hämta grabbens saker kom en annan pojke fram och frågade mig:
- Har du sagt att han får kasta på andra?
- Nej, det har jag inte, sa jag och tittade lite på sonen som försökte undvika min blick.

Jag kan nästan höra sonen. Han har börjat med det där klassiska:
- Miiin mamma har sagt si, miiin pappa har sagt så.
Ibland kommer han till mig och försöker sig på ett:
- Pappa sa att jag fick...
Behöver jag säga att det funkar icke?

Men han har blivit väldigt "pappig" den senaste tiden, och det är så SKÖNT! Det är inte "mamma" han säger femtioelva gånger om dagen - nu är det bara pappa som gäller!
Igår när det var min tur att natta så frågade han bara efter pappa.

- Lägg dig ner, Adrian.
- Men jag måste säga en sak till pappa.
- Vad ska du säga då?
- Öh, jo, öh... ingenting!
- Dåså, lägg dig ner.
- Nej, jag måste säga till pappa!

Imorgon är han ledig från dagis. Han har varit svårväckt hela veckan, men jag kan nästan sätta min vänstra arm på att imorgon - då jäklar! Då kommer han vakna senast 06.22.
Hans inbyggda jävlas-med-mamma-när-hon-är-ledig-och-tror-att-hon-ska-få-sova-väckarklocka har den senaste tiden varit inställd på prick 06.22.

Jäkla unge.