Jag är less på att känna mig gammal och trasig. Jag hoppas att jag kan komma igång med träningen igen snart...

När vi kom hem från Coop och jag böjde mig ner för att ta av mig skorna så högg det till i ryggen. Det kändes som att revbenen flyttade på sig, och det gjorde djävulusiskt ont. Så det blev ju piller (Panodil Extend och Ipren, inga starka grejer) och soffläge. Pillrena funkade sådär. Jag har fortfarande ont, men nu kan jag röra på mig åtminstone.

Någon som vill byta kropp?

Adrian ville absolut inte hem från dagis igår. Han började storgråta när vi kom. Det känns alltid lika kul... Men igår hade vi ett ess i rockärmen. Tidigare på dagen hade han nämligen fått ett paket från bokklubben.
Hämtningen lät ungefär såhär:

- JAG VILL INTE HEM! JAG VILL STANNA HÄÄR!
- Nä, kom nu Adrian...
- NEEEJ!
- Jo, kom nu, inte kan du stanna kvar här ensam.
- JAG VILL INTE ÅKA HEM!
- Vet du vad? Du har fått ett paket idag.
- *snyft*.... Va?
- Det ligger i bilen och väntar på dig. Ska vi gå och titta?
- Okej!

Sen var han glad som en lärka, och det var inga problem. Synd bara att han inte blir sådär glad av ens blotta närvaro. Borta äro de dagar då han kastade sig om halsen på en när man kom och hämtade...

I paketet fanns en bok, en julkalender och ett spel. Hyveltjuven. Adrian älskar det spelet!
Vi spelade hela kvällen igår, och vi har spelat hela kvällen
idag medan mommo och Emma har varit här.
Jag har länge varit på jakt efter något bra "riktigt"
spel - jag tycker det är så trist att spela på datorn...

Adrian tyckte om att ha moster som barnvakt. Så pass att han vaknade mitt i natten och grät. Fast på ett bra sätt, kanske man måste förtydliga... om nu gråt och illvrål någonsin kan vara något bra.

Han vaknade när jag gick och la mig. Förvirrat tittade han sig omkring en stund innan han till slut såg på mig och frågade:
- Vart är Emma då?

När jag berättade att Emma var hemma och sov och att det var mitt i natten såg jag hur hans underläpp började darra. Tyst sa han:
- Men hon skulle ju vara barnvakt...
Och så började han storböla.

- JAG VILL VARA MED EMMA!!
- Men det går inte, hon är hemma nu.
- JO, JAG VILL SOVA MED EMMAAAAA!!
- Men det går inte... Hon är hemma och sover. Det är ju mitt i natten.

Till slut, efter vad som kändes som en evighet men som nog bara var en dryg halvtimme kanske, så somnade han om. Imorse frågade jag om han hade haft roligt med Emma.
Då blängde han bara på mig, och sa surt:
- Nä.

Fast han erkände sen när han blev på bättre humör igen. De hade visst haft roligt.

På dagis dokumenterar de väldigt mycket om vad de pysslar med. De fotar och skriver och sätter in i en pärm i hallen så man ska kunna kika lite när man vill.

Igår hittade jag nya bilder från någon utflykt som de varit på i oktober. Adrian är med i ena hörnet, storgråtandes. Förlåt, men det såg lite roligt ut. Jag känner min grabb, och jag vet att det inte var något allvarligt. Han har ju mitt tålamod, och det märks.

Längst bak i pärmen fanns en liten lista. De hade frågat barnen om vad de vill bli när de blir stora.
Tjejerna ville bli veterinärer och prinsessor, och de flesta killarna ville jobba i gruvan eller bli rockstjärnor. Men inte min grabb inte, han har större planer. Han ska bli Stålmannen!

Ikväll ska vi och se Magnus Betnér på Folkets Hus. Syrran ska vara barnvakt, för första gången ever. Får se hur det kommer gå... Hehe, nejdå, det kommer gå fint och vi kommer förhoppningsvis ha en rolig kväll allihop! Skillnaden är väl att jag får cacha ut och syrran får cacha in, så hennes kväll kanske t.o.m blir aningens bättre. Ha en bra dag!

Att jag aldrig lär mig. Jag måste sluta lyssna på Stephen Lynch när jag är ute bland folk. Att gå omkring och flina för sig själv, och se ut sådär som man gör när man försöker hålla tillbaka ett asgarv, måste vara så nära socialt självmord som man kan komma. Om det nu skulle vara möjligt att ta död på ett socialt liv som i det närmaste redan är utdött. Men ändå.

Fast så hemskt kan det inte vara. Alltid när jag går på stan så är det någon som ska fråga mig om vägen.
Idag var det en trevlig tjej som frågade om vägen till Nordea. Kanske tyckte hon att jag såg glad och trevlig ut där jag gick och flinade för mig själv.

Jag fick ett brev ifrån min läkare idag. Hon vill ta fler prover tydligen.

"Hej!
Vid närmare eftertanke ordinerade jag lite fler prover.
Proverna är upplagda på två olika remisser. Ämnesomsättningsprover skall tas om några veckor. De andra proverna kan vi ta närmaste dagarna när det passar för dig."

Jaha? Så... Vad? När? Va?

Jag har knappt sovit inatt. Jag var ganska död i morse... Lyckades somna vid midnatt, men vaknade vid två då Adrian vaknade med ett tjut och ville komma och sova med mig. Sen dess har jag bara legat och snurrat. Jag räknade stjärnor, kollade klockan med jämna mellanrum, ställde in volymen på väckarklockan, funderade på att sms:a Roger... Fy vilken natt. Sen somnade jag såklart en stund innan väckarklockan ringde. Snark.

Adrian snarkade på, och var lika svårväckt som han alltid är när vi inte är lediga. Så fort det blir någon form av ledighet så ska han ju upp senast 7... Hopplösa unge. I morse var han i alla fall på bra humör, och inte såå trotsig. Jag blir tokig av att alltid behöva tjata och på att behöva brotta ner honom för att få på honom kläderna. Idag gick han åtminstone på toaletten utan att vi behövde börja bråka om det. Alltid nåt.

 

Under tandborstningen brukar jag och Adrian ha väldigt intressanta och roliga samtal. De kan handla om vad som helst, Adrian har många funderingar...
För några dagar sen pratade vi om himlen och döden. Han ville nämligen inte borsta tänderna, så han la sig ner på golvet, suckade och sa:
- Mamma, jag är död.

- Men du måste ändå borsta tänderna.
- Nä, det går inte när man är död.
- Vad händer när man dör då?
- Då hamnar man i himlen. Eller i taket.
- Kan man flyga omkring när man är död?
- Nä, då sitter man fast i taket.
- Kan man titta ner på andra som inte är döda då?
- Nä, man kan bara titta in i väggen. Då ser man ingenting.
- Det låter ju tråkigt. Då vill då inte jag vara död i alla fall.
- Inte jag heller.
- Vad bra. Då kan vi borsta tänderna.

Idag fick jag äntligen mitt efterlängtade paket från bokklubben! Adrian blev överförtjust, men sen blev han lite purken när han insåg att paketet inte var till honom...

Nu ska här läsas!

Nu är jag less på alla sjukdomar. Jag vaknade med ont i halsen och hosta idag... igen.
Igår var vi åtta personer i klassen på svenskan.

Adrian var ett av 7-8 barn på dagis igår. Annars brukar de vara ca 35. De skulle ha fotografering nu, men det har blivit inställt... Det är ju knappt någon där! Tråkigt.

Kan inte alla bara få bli friska nångång?

Det blev en himlans massa bloggande idag. Tänkte precis ge upp när jag kom på att jag måste skriva om dagens läkarbesök också.

Det känns som att jag springer dit för jämnan nu. Är det inte det ena så är det det andra.
Nu har jag ju i alla fall hittat en underbar läkare, som tar mig på allvar och som inte avfärdar allt som "psykiskt". Hon nämner det inte ens! Nu ska hon ju sluta till årsskiftet, såklart, men hon tyckte att vi skulle boka in en tid eller två till innan dess så vi hinner ses och kan kolla hur det ligger till med allt.

Jag har visst hypotyreos (underproduktion av sköldkörtelhormon på ren svenska) ändå. Jag trodde faktiskt inte det, för jag känner mig inte sjuk. Eller ja, jag hade väl i alla fall accepterat att läget är såhär. Inte kommer jag ihåg hur det ska vara, för mig har det ju blivit normalt att vara såhär trött och frusen t.ex. Men samtidigt så är det ju väldigt mycket som får sig en förklaring nu, och det känns riktigt skönt.

Jag har fått Levaxin utskrivet, fejkat sköldkörtelhormon typ, som jag måste ta varenda dag. Kanske för resten av livet - vad jag har läst så är behandlingen oftast livslång.
Jag tar en tablett om dagen nu, 25 microgram, och så ska jag tillbaka om drygt en månad för att lämna fler prover och justera dosen om det behövs. Det måste ju ställas in så det blir precis rätt.

Inte är det ofta man är hos läkaren i en och en halv timme. Och hon var inte ens stressad! Det känns nästan konstigt att komma till en bra och trevlig läkare... och som inte pratar danska.

Vi pratade mycket om min överrörlighet och mina smärtor. Hon sa att eftersom jag är överrörlig och det finns en stark misstanke om EDS så MÅSTE jag till sjukgymnast, och att jag gärna får ta kontakt med sjukhusets arbetsterapeuter också. De kan komma hem till mig och visa hur jag ska fixa olika saker i vardagen. Coolt.
Mindre coolt är att jag på doktorns order ska använda broddar när det är halt. Vadå pensionär?

Även fast hon fattar hur ont jag har så vill hon inte skriva ut en massa smärtstillande. Sånt är också imponerande. Hon vill fixa orsaken, inte alla symptom. Oftast prackar ju läkare på en en massa olika preparat, så man ska slippa ha ont och springa där och gnälla.
För mig spelar det inte så stor roll. Visst vill jag slippa ha ont, men jag tycker inte om att knapra piller. Jag tar knappt Alvedon.

Så om en månad är det dags igen. Läkarbesöken duggar tätt nu. Och så väntar jag ju fortfarande på att få komma till någon hudläkare på Sunderbyn...