Grabben började knacka i bordet, sådär diskret som bara barn kan.

- Mamma, det knackar på dörren!
- Nämen, veeem kan det vara? Jultomten?
- Kanske... Eller Sportia.
- Sportia?
- Team Sportia, menar jag.
- Ok? Vad skulle dom knacka på här för?
- Mäh, inte vet väl jag.

Jag var 13 år då, tror jag, sommaren då jag åkte på bilsemester tillsammans med mormor och morfar. Vi skulle ner till min moster, antar jag, men vi skulle övernatta hos dig på vägen dit.

När vi kom fram så minns jag att jag tänkte att jag tyckte om Dalarna, att det var så vackert hos dig, och att jag också ville bo så. I ett mysigt litet hus, som en liten stuga, nästan gömt bakom buskarna. Nästan i skogen, fast inte riktigt ändå, och med grannarna en bit bort. Åtminstone är det så jag minns det.
Det enda som var jobbigt var att du inte hade en riktig toalett, men när jag tänkte efter så var det nog faktiskt inte så farligt ändå.

Och så fick jag fick se all din släktforskning, och där du brukade sitta när du arbetade med den. Jag minns inte om jag frågade om jag fick se den, eller om det kom på tal på något annat sätt.
Jag var så fascinerad och hade så otroligt många frågor!

Jag vågade inte ställa en enda.
Det har jag alltid ångrat. Och nu får jag aldrig veta.
Men det är skönt att du har det bättre nu. Att du slipper vara sjuk och må dåligt. Vila i frid.

 

- - -

Och hörrödu, morfar! Nu får du skärpa dig och bli bra igen!
Du skulle bara våga lämna min underbara lilla mormor ensam.