Igår satt jag på bussen och lyssnade på Amy MacDonald och läste i min bok och kände mig sådär allmänt intellektuell och pretentiös, haha. Idag satt jag och lyssnade på Lynch, log fånigt mest hela tiden och ville helst bara sjunga med. Då kände jag mig mindre intellektuell. Jag måste kanske sluta lyssna på Lynch när jag vistas ute bland vanligt folk. De stirrar.

När jag satt där i godan ro och läste i min braiga bok, så satte sig en tjej bredvid mig. Det tog någon sekund innan jag fattade att jag faktiskt höll andan. Vad irriterad jag blev på mig själv! Att en människa sätter sig bredvid en på bussen är väl inget att vara nervös över? Jag försökte koncentrera mig på något annat och efter en stund så var det lugnt igen.

Det är som att min kropp inte riktigt har fattat att jag har blivit bättre. Det är inte jobbigt egentligen, men det är så mycket som går på automatik. Hur fan tränar man bort det?