Jag läste ut boken igår, den där braiga -  "Hejdå, allihopa".
Den var jättebra. Lite ogenomtänkt att läsa slutet i rasthallen dock. 1 jag + 1 rörande slut = 2 tårar.
Jag lyckades hålla tillbaka dem, men ändå. Jobbigt när det är folk i krokarna.

Efter ungefär halva boken kom jag på att jag har en vän som går igenom nästan samma sak som killen i boken.
Eller jag vet inte, hennes mamma kanske redan har dött.
Jag fattar inte hur det kunde ta så länge innan jag kom på det. Kanske fanns det där undermedvetet när jag köpte boken, jag vet inte. Men ändå.
Senast jag hörde ifrån henne var i december. Då hade hon nyss fått reda på att hennes mamma drabbats av cancer och att läkarna inte kunde göra något mer, och att hon hade tagit en paus från jobbet för att vara så mycket som möjligt med sin mamma.

Jag dröjde med mitt svar, och det skäms jag över. Och det var väl inget vidare svar heller. Man vet ju aldrig vad man ska säga, så jag skrev det. Att jag inte visste vad jag skulle skriva, att allting känns fel.

Jag kan ju inte skriva att jag vet hur det känns, för det vet jag ju inte. Jag var med när min svärmor gick bort av sin bröstcancer och även om det var oerhört jobbigt så är det inte samma sak. Min mamma är inte sjuk. Min mamma ligger inte döende och har ont. Jag orkar inte ens tänka på hur det skulle vara, så jag vet verkligen inte hur det känns.

Vi har skrivit till varandra i nästan tio år. Jag vet inte ens vad hennes mamma heter.

Nu vet jag inte ens om hon lever.

Jag känner mig dum som mår dåligt. Som en bluff nästan  - vad har jag att må dåligt över?
Det känns så bortkastat. Att må dåligt över ingenting.
Fast det är inte ingenting, det vet jag ju. Men ändå.