Adrian ville inte alls hem från dagis idag. Han skulle minsann stanna där själv, och sova där.
Jag tjatade och försökte mig på diverse hot men han ville inte ge sig.

Som alla vet har jag inte begåvats med desto mer tålamod. Ibland kan det vara förvånansvärt långt, men oftast är det raka motsatsen.
Så jag blev less och irriterad och sa att "jaja, vi ses imorgon då". Och så gick jag ut i hallen. Då blev det fart på grabben!

Lite dåligt samvete fick jag ju, men jag tål inte sånt där. Vi pratade lite och jag förklarade att jag självklart inte skulle gå hem utan honom. Då fick jag en liten puss, och det värmde fint i hjärtat.

När jag stod och lagade mat började jag fundera på vår lilla dispyt och det dåliga samvetet började spöka igen.
Så jag ropade på honom.

- Adrian!
- Ja?
- I LOVE YOU!

Då hör jag hur han suckar lite besvärat, och han låter ganska less när han svarar:

- Jag veeet, mamma. Aj laj jo too....

Men jag struntar i om han blir less, besvärad eller t.o.m generad.
Jag säger det hellre en gång för mycket än en gång för lite, och jag kommer aldrig sluta.