Min grabb har blivit väldigt förtjust i ord. Speciellt i sådana man helst inte ska säga, förstås.
Han gillar att betona de orden extra mycket, så att man verkligen ska märka att han säger nåt han inte "får".

Vi satt och lekte med bilar igår, och när jag låtsades tanka så frågade han mig:

- Är du PISSNÖDIG i tanken?
- Öh, va?
- Man fååår säga så. Det är gullligt!
- Jahaaa.

(Fast pissnödig får man ju säga, även om jag tycker att det är ett fult ord. Jag tycker inte om när små barn säger så.
För man är väl ändå kissnödig. Och bajsnödig.
Om Adrian högt skulle konstatera att "JAG MÅSTE SKITA" så skulle jag nog hamna i anafylaktisk chock.)

När vi gick hem från mamma igår så förhörde han mig om ord man får och inte får säga.

- Jag älskar dig, mamma.
- Jag älskar dig också.
- Och pappa. GAMMELPAPPA! Får man säga gammelpappa?
- Ja, det får man väl...
- Får man säga GAMMELblommor?
- Jodå.
- Får man säga GAMMELbacon?
- Öh... Ja.
- Jag gillar bacon mamma.
- Jag också, älskling.

Fast höjdpunkten var ändå på väg till mamma, då vi passerade ett par kvinnor i... ja, inte burka direkt men något liknande.
Tyst frågade han mig:

- Mamma... Har hon tagit mitt täcke?