Adrian fick börja på en ny avdelning efter sommarlovet och än så länge är varken han eller jag särskilt imponerade.
Han trivdes väldigt bra på sin förra avdelningen och jag tror att han saknar den väldigt mycket. T.o.m jag saknar den.

I morse verkade det gå bra. Jag fick en puss och en kram och han satte sig för att leka med en bil. När jag vände mig om och började gå så kom han springandes efter. Jag kunde se hur han för varje steg blev mer och mer ledsen och till slut kastade han sig i min famn. Han ville inte vara där, han ville gå hem. Han grät.

Det är så SVÅRT att inte visa att man själv tycker att det är fruktansvärt jobbigt, att ens hjärta känns trasigt, att man helst vill klä på honom igen och ta hem honom och gosa hela dagen.
När ögonen tåras får man se till att blinka bort det fort som attan, för annars blir det bara värre. Man får bita ihop och le och prata om allt roligt han kan göra på dagis.

Till slut hittade han en kompis som han känner från gamla avdelningen, och då var det okej att jag gick.
"Min mamma ska hämta mig med vagnen sen", var det sista jag hörde innan jag lämnade rummet. Det lagade hjärtat, att höra att han var glad igen. Jag vet ju att det alltid blir bättre när jag har gått, men ändå.

Nästa vecka, när hans bästa kompis börjar dagis igen, hoppas jag att det börjar funka bättre igen. Kanske kommer han att tycka om dagis igen då.