Det har aldrig varit särskilt jobbigt att lämna sonen på dagis. Inte ens under inskolningen var han särskilt ledsen, allting flöt på bra.

Lång frånvaro och supermammig son är ingen bra kombination. Han har aldrig varit så ledsen som idag. Usch vad jobbigt det var att lämna honom på dagis! Han grät och slängde sig i min famn när jag skulle gå. Jag ville ju inte visa att jag blev ledsen själv, så det blev att nästan springa därifrån sen så han inte skulle se att det kom några tårar.

Tänk alla stackars mammor och pappor som har det såhär varenda dag! Hur överlever man att få hjärtat krossat varenda morgon?