Jag är less. Min grabb är mammig som tusan!
Det är bara jag som ska fixa allt, det är bara jag som duger och han ska vara med mig hela hela tiden. Hade vi kunnat vara ihopväxta hade han nog velat vara det.

Samtidigt så blir han så gnällig när jag är med. R och sonen kan ha roligt en hel morgon tills jag kommer ner. Då förvandlas han plötsligt till den där lilla gnällungen som inte kan något och som bara ska sitta i mammas famn.

Jag håller på att bli tokig! Jag tål inte gnäll. Särskilt omotiverat sådant. Att han gnäller bara för att jag är i närheten blir jag tokig på. Han är ju på superbra humör när jag inte är med!

Idag fick jag inte ens en godnattpuss.

- Kan jag få en godnattpuss då?
- Nä.
- Jag kanske blir ledsen om jag inte får en godnattpuss *låtsassnyftar*
(Det brukar funka, en grej vi gör varje kväll. Jag låtsas vara ledsen och till slut får jag en puss.)
- Nä, du får vara utan!
- Jaha...
Men jag pussade honom på pannan ändå och då vände han sig om och surade tills han somnade.

Jag vill ha min självständiga och glada grabb tillbaka!