Jag och min syster tycker sällan lika om nåt.
Särskilt inte om musik, men egentligen inte om nånting annat heller.
Inte film heller, tydligen.

Jag tyckte Yes Man var bra. Rolig, men ändå så att man börjar tänka lite.
Jag säger inte "nej" särskilt ofta, men däremot säger jag "ja" fastän jag egentligen inte vill.
Varför gör man så?
Jag vet att man inte kan göra alla nöjda, men jag gör då mitt bästa.
Det är ganska dumt, egentligen, för alltid gör man saker av helt fel anledning. Vilket ego man är.

Nu ska jag nog sova, fastän klockan inte ens är ett. Det kanske tar sig det här, med att vända dygnet lite.
Imorgon ska jag kanske leta efter skatter!