Jag är rädd. Skräckslagen.
Hittade Vita Arkivet på nätet, och har försökt fylla i det men jösses vad det är svårt!
Min begravning är väl inte så noga... Jag är ju inte med ändå, på nåt sätt.
Men jag är rädd. Skräckslagen. Jag vill inte lämna min grabb. Jag börjar nästan gråta så fort jag tänker på det.
Jag vill inte vara utan honom och jag vill inte att han ska vara utan mig. Vem ska då ta hand om min lilla älskling?
Vem ska smeka honom på ryggen så att han somnar om efter en mardröm? Vem ska säga "jag älskar dig" och pussa på honom varenda dag? Vem ska annars älska honom lika mycket som jag gör?
Jag behöver min grabb... Antagligen mer än vad han behöver mig. Han gör ju allt liksom värt det.
Vad vore jag utan mitt hjärtgull?
Jag har också väldigt mycket dödsångest. Jag har haft det ända sen jag var liten och alla sade att det går över när man blir äldre, men det gör det ju inte. Jag tror att alla är mer eller mindre rädda, men jag och kanske du då hör till de som är mer rädda. Ibland är jag så rädd för döden att jag inte kan njuta av livet. Dels är jag rädd för att allt bara tar slut, jag vill inte det, dels är jag rädd för att lämna allt och alla bakom mig. Finns en jättefin textrad av Deep Blue Something: "Seems to me the worrying is not what you get but what you leave behind". Den har jag citerat många gånger, tycker den beskriver det så bra. Jag vill inte tänka på att lämna min pojkvän ensam, till exempel. Och jag kan tänka mig att man känner så väldigt starkt om man har barn.
Jag har faktiskt aldrig haft någon dödsångest, det känns som döden är så långt borta, fast jag om någon borde veta att det hända vem som helst när som helst.
Jag kan mer känna ångest för att jag skulle typ skada mig och sitta i rullstol, tänk var livet skulle bli tråkigt då och vad många möjligheter som skulle stängas.
