Det blev en himlans massa bloggande idag. Tänkte precis ge upp när jag kom på att jag måste skriva om dagens läkarbesök också.

Det känns som att jag springer dit för jämnan nu. Är det inte det ena så är det det andra.
Nu har jag ju i alla fall hittat en underbar läkare, som tar mig på allvar och som inte avfärdar allt som "psykiskt". Hon nämner det inte ens! Nu ska hon ju sluta till årsskiftet, såklart, men hon tyckte att vi skulle boka in en tid eller två till innan dess så vi hinner ses och kan kolla hur det ligger till med allt.

Jag har visst hypotyreos (underproduktion av sköldkörtelhormon på ren svenska) ändå. Jag trodde faktiskt inte det, för jag känner mig inte sjuk. Eller ja, jag hade väl i alla fall accepterat att läget är såhär. Inte kommer jag ihåg hur det ska vara, för mig har det ju blivit normalt att vara såhär trött och frusen t.ex. Men samtidigt så är det ju väldigt mycket som får sig en förklaring nu, och det känns riktigt skönt.

Jag har fått Levaxin utskrivet, fejkat sköldkörtelhormon typ, som jag måste ta varenda dag. Kanske för resten av livet - vad jag har läst så är behandlingen oftast livslång.
Jag tar en tablett om dagen nu, 25 microgram, och så ska jag tillbaka om drygt en månad för att lämna fler prover och justera dosen om det behövs. Det måste ju ställas in så det blir precis rätt.

Inte är det ofta man är hos läkaren i en och en halv timme. Och hon var inte ens stressad! Det känns nästan konstigt att komma till en bra och trevlig läkare... och som inte pratar danska.

Vi pratade mycket om min överrörlighet och mina smärtor. Hon sa att eftersom jag är överrörlig och det finns en stark misstanke om EDS så MÅSTE jag till sjukgymnast, och att jag gärna får ta kontakt med sjukhusets arbetsterapeuter också. De kan komma hem till mig och visa hur jag ska fixa olika saker i vardagen. Coolt.
Mindre coolt är att jag på doktorns order ska använda broddar när det är halt. Vadå pensionär?

Även fast hon fattar hur ont jag har så vill hon inte skriva ut en massa smärtstillande. Sånt är också imponerande. Hon vill fixa orsaken, inte alla symptom. Oftast prackar ju läkare på en en massa olika preparat, så man ska slippa ha ont och springa där och gnälla.
För mig spelar det inte så stor roll. Visst vill jag slippa ha ont, men jag tycker inte om att knapra piller. Jag tar knappt Alvedon.

Så om en månad är det dags igen. Läkarbesöken duggar tätt nu. Och så väntar jag ju fortfarande på att få komma till någon hudläkare på Sunderbyn...