Adrian tyckte om att ha moster som barnvakt. Så pass att han vaknade mitt i natten och grät. Fast på ett bra sätt, kanske man måste förtydliga... om nu gråt och illvrål någonsin kan vara något bra.

Han vaknade när jag gick och la mig. Förvirrat tittade han sig omkring en stund innan han till slut såg på mig och frågade:
- Vart är Emma då?

När jag berättade att Emma var hemma och sov och att det var mitt i natten såg jag hur hans underläpp började darra. Tyst sa han:
- Men hon skulle ju vara barnvakt...
Och så började han storböla.

- JAG VILL VARA MED EMMA!!
- Men det går inte, hon är hemma nu.
- JO, JAG VILL SOVA MED EMMAAAAA!!
- Men det går inte... Hon är hemma och sover. Det är ju mitt i natten.

Till slut, efter vad som kändes som en evighet men som nog bara var en dryg halvtimme kanske, så somnade han om. Imorse frågade jag om han hade haft roligt med Emma.
Då blängde han bara på mig, och sa surt:
- Nä.

Fast han erkände sen när han blev på bättre humör igen. De hade visst haft roligt.