Jag har fått agera livräddare idag. Två gånger!

Efter middagen fick Adrian en isglass till efterrätt.
Glassbilen körde in på kvarteret precis när vi kom hem så Roger tog Adrian med sig och gick och köpte lite glass.

Efter några tuggor hostade han till. Jag reagerade inte först, ibland hostar man ju.
Men så märkte jag att han blev lite röd i ansiktet och att han fick svårare att hosta. Utan att tänka dunkade jag honom hårt i ryggen några gången och ut på tallriken flög en stor bit glass.
Adrian började gråta och hostade lite mer.

Men det gick snabbt över ändå och han fortsatte äta på sin glass.

Han gick och satte sig i sin stol för att titta på Bolibompa och jag och Roger satte oss i soffan.
Plötsligt började han kippa efter andan igen, och på någon millisekund var jag framme och vände ungen uppochner.
Det gick fint, och grabben satte sig ner igen och åt upp sin glass.

Nog fick man upp pulsen ett tag där... Det går så fort så man hinner inte tänka riktigt.
Läskigt, såhär i efterhand. Det hade ju kunnat gå värre...
Och jag tror Adrian får hålla sig ifrån isglass ett tag.

Här är min gullegris på väg hem ifrån glassbilen, stolt bärandes på isglassen som han fick välja själv: