Att säga att jag är hes känns som en underdrift, men jag har inget bättre ord heller. Jag är mer än hes. Snudd på röstlös.

Det är så jobbigt att inte kunna prata! Jag som inte brukar ha några problem med att sitta tyst. Konstigt.

Folk skämtar och jag har så bra comebacks, som bara får förbi osagda. Inte bra!
Jag skriver upp det jag vill säga, men det funkar ju liksom inte med skämt. Det ska ju komma sådär på stört.
Att någon skämtar och jag har ett skrivet svar fem minuter senare är inte godkänt. Då får det vara. Fan.

Jag fattar inte varför jag är såhär hes. Och jag kan ju inte låta bli att prata heller.
Att vara tyst när man har en treåring som springer omkring och och trotsar och ställer 40 frågor i minuten funkar inte heller. Jag försöker prata (och viska fast jag vet att man inte ska) men det vill sig inte och jag får bara mer och mer ont i halsen. Fan igen.
Att vara ensam med ett trotsmongo när man är hes är inte att rekommendera.

Stefan och Pontus har varit förbi här idag. Pontus hade med sig chokladbollar som han hade bakat själv på dagis.
Adrian var jätteglad över att de skulle komma, och han har frågat efter Pontus redan tidigt i morse.
"Kommer Pontus nu?"
"Är Pontus här än?"
"Är Pontus här nu då?"
Det är så kul att de tycker om varandra så mycket! Hoppas de kan ses mer under veckan, nu när vi är lediga samtidigt för en gångs skull.

Nåja. Adrian är och leker med mommo uppe på rummet och jag ska passa på att njuta av att inte behöva prata.
Toodles!