Jag har alltid haft lätt för att blöda. Minsta lilla småsår kan blöda hur länge som helst.
Att dra ut tänder var just därför ingen höjdare, t.ex...

Blödningsbenägenhet och blodprov kan ju tänkas vara en ganska dålig kombination, men jag har aldrig varit med om det som hände idag. Nej, det är inte så allvarligt som det låter, bara ovanligt.

Sköterskan var duktig. Hon tyckte att jag kan ju titta bort medan hon sticker, men nä, jag vill ju se.
Det kändes knappt när hon stack mig, och när blodet sprutade ut i rören i sin vanliga superhastighet frågade hon om det går bra, om jag mår illa... Ingen fara, sa jag.

Efteråt fick jag trycka på det lilla såret så att det skulle sluta blöda, och det gick bra. Det syntes då ingenting och hon satte på ett plåster.
Efter en stund började det göra lite ont, men det syntes inget blod igenom plåstret och jag tänkte att det var väl bara plåstret som stramade och gjorde lite ont.

När jag vaknade efter en välbehövd vila (huvudet, nacken och käken gjorde så ont så jag tog smärtstillande och gick och la mig), så hade Roger kommit hem och jag gick och satte mig med honom i soffan.
Då kände jag igen att armen gjorde ont och eftersom jag trodde det var plåstret som gjorde ont så drog jag bort det.

Och jag hade visst blodat en massa. Fast under huden bara. Som sagt inte så allvarligt, men ovanligt.
Bara för att jag trodde att det kanske hade blivit bättre, så har det blivit värre. Just my luck.