Roger jobbade extra igår och skulle sluta vid 16-tiden nångång.
Strax efter ett nångång, tror jag det var, så ringde han mig. Han hade klämt fingret och hade så ont så att han känt sig svimfärdig... Så han skulle till akuten, och så skulle han komma hem efter det.

Jag tänkte väl inte mer på det och var väl mest glad över att han skulle komma hem tidigare så jag slapp vara ensam med grabben. Roger är ganska duktig på att slå sig och ha så ont att han tror att han ska dö.

Det visade sig att något faktiskt var brutet.
Hans första benbrott någonsin och så har han brutit... fingertoppen!
Det ska till en Roger för att klara av något sånt.

Men nä, nu ska jag alltså försöka vara snäll i tre veckor medan han är halvt rörelsehindrad. Försöka, var ordet.
Som jag sa till Roger, och som de sa i Kindereggreklamen - "Det går ju faktiskt inte".