Det här med nya situationer har alltid varit jobbigt för mig. Som nya räknas även de saker man gjort förr, men inte på ett tag. Då blir det jobbigt igen. Som att åka buss. Andra åker buss som om det vore ingenting, men jag tänker helt enkelt för mycket.

Igår var det dags för den första bussresan på nästan tre månader.
Först efter ungefär halva resan slog det mig - skulle inte det här vara jobbigt?

Inte en enda tanke hade jag haft på att det skulle vara jobbigt. Inte en tanke på eventuella saker som kan gå fel.
Jag kan inte ens bekriva hur häftigt det kändes att inse att jag kanske håller på att bli bättre.

Fast helt bra är jag ju inte. Det kändes tydligt i hela kroppen när vi gick igenom vad vi ska arbeta med inom Svenska B. Fast hon bara pratade om att hålla föredrag och tala inför klassen så började kroppen reagera.
Hjärtklappning, svettningar och muskelryckningar. Fastän det inte känns lika jobbigt som förut, så reagerar kroppen likadant med panik och vill bara fly. Det känns jobbigt och väldigt tråkigt att det fortfarande är så, och det förtog lite av lyckokänslan på bussen.

Men nångång ska väl jag också bli normal?