Vi var till mäklaren igår och skrev under kontraktet. Nu finns ingen återvändo.

Köparna är yngre än jag. De har tre barn, antingen med eller utan bebisen i magen. En stor familj, med andra ord.
Det känns bra. De kommer att utnyttja huset bättre än vad vi har kunnat göra.

Det känns som att huset hamnar i rätta händer. Om man kan säga så.

Jag var faktiskt lite orolig över att se vilka det var som skulle ta över huset. Det är ju ändå mitt hem, och det känns som att de kommer att ta hand om mitt lilla hus.

Imorse vaknade jag med en släng av ångest. Jag trivs ju bra här. Det är mitt hem, och jag kommer att sakna det väldigt mycket. Samtidigt känns det som att jag inte riktigt är någon husmänniska, inte just nu i alla fall, och det kommer nog att gå alldeles utmärkt att bo i en lägenhet även om det blir avsevärt mindre yta.

Det är jobbigt nu. Men jag är övertygad om att allt löser sig till slut.