Mäklaren ringde idag. (Eller ja, inte vår mäklare eftersom han är på semester, men hans kollega.)
De som tidigare har bjudit på huset höjde budet igen och det är med andra ord möjligt för oss att sälja huset nu.

Antingen säljer vi huset NU, och då blir det självfallet ingen till visning, eller så dissar vi budet och hoppas på ett bättre bud efter visningen. Vi är kluvna.

Rent spontant känns det som att det bästa är att acceptera budet. Då är det klart, done, finito, och vi är garanterade ett okej "pris". Att vänta på en visning och att riskera att inte få något bud alls... Det känns lite dumt att chansa, med tanke på hur segt det har gått hittills.

Jag vill ju sälja, men samtidigt får jag lite ångest. Vad fan ska hända nu? Hur blir det med dagis? Kommer jag att överleva utan all yta? Hur ska man överleva utan en trädgård?
Hur blir det med... allt?

Jag får så löjligt dåligt samvete för Adrians skull. Han trivs bra här, han har nära till dagis, han har kompisar i närheten och det är ett väldigt barnvänligt område.
Ja, jag kanske är fånig. Jag vet inte. Det löser sig säkert, men ändå.

Vi har till imorgon på oss att bestämma oss för hur vi vill göra. Ångest.