Jag fick mitt mammahjärta krossat för några dagar sen.
Okej, kanske inte krossat, men lite söndersmulat i alla fall.

Grabben och jag hade precis kommit till dagis med buss, och så ville grabben leta upp en av sina kompisar.

Kompisen satt och lekte med någon annan när vi kom, men grabben gick glatt fram och frågade om de skulle vara med varandra.

Varpå kompisen förklarade att han inte ville vara med min grabb, och att de nog inte kan vara med varandra alls längre.

Grabbens leende försvann snabbt och så fick han tårar i ögonen.
Gissa om det var svårt att gå därifrån då!

Är det stabilt att man som snart 28-åring känner för att spöa en femåring lite lätt och sen kidnappa sitt eget barn och springa hem?

Fan, tänkte väl det.

...

Men något som funkar som ett riktigt bra plåster på det blödiga mammahjärtat är ett kärt litet minne jag har.

Jag och grabben är mitt uppe i en lek när han plötsligt tittar på mig och säger:
- Mamma, du är min bästa vän.

Det kommer jag kunna leva länge på.