Den här morgonen, för fem år sen, var jag oerhört trött och plågad.
Jag öppnade mig sakta, och det gjorde så ont. Föga förvånande, men ändå.

Att jag inte riktigt tål morfin fick jag reda på den hårda vägen. 10 mg morfin gav mig någorlunda smärtlindring i ungefär 1½ timme, sen hade jag ondare än innan, plus att jag kräktes som en gris under resten av förlossningen. Som om smärtan inte var tillräckligt jobbig. Tack tack.

Jag provade i stort sett all smärtlindring som fanns. Förutom kvaddlar. Någon måtta fick det ändå vara.
Lustgasen hjälpte inte så mycket mot smärtan, men jag blev lite roligt lullig av den så vi var rätt bra kompisar där ett tag.

Mot eftermiddagen stannade förlossningen av. Jag hade lyckats vända på dygnet dagarna innan förlossningen och hade inte sovit på en himla massa timmar, så kroppen var helt enkelt för trött.
Då fick jag prova Guds gåva till blivande mammor - denna underbara epidural.

Jag kunde se på ctg-kurvan att jag hade en himla massa värkar, men jag kände inte en endaste av dem och i en underbar välsignad timme fick jag sova.

Sen kom en ond sköterska och väckte mig och gav mig värkstimulerande dropp istället. Not nice.
Efter det gick det fort.