Imorse var det luciafirande på grabbens dagis. Utomhus som vanligt.
Brorsan och hans tjej klev upp tidigt bara för att följa med och titta, till grabbens stora förtjusning.

Vi hade köpt en tomtedräkt som han sett fram emot att få använda, men när det väl var dags så var det bara tomteluvan som dög.

Sötare luciatåg får man leta länge efter. Små söta barn som stod med ryggen mot publiken, knattar som sprang iväg till höger och vänster, knattar som skrattade, lekte och vinkade till mamma och pappa istället för att sjunga.

Grabben sjöng inte alls. Han stod bara och tittade ut på alla föräldrar som stod och fotade som galningar.
Men han har övat mycket på sångerna, och kunde nästan alla.

När barnen kom ut på gården igen efter att ha tågat iväg så fint, så gick vi fram till grabben.
Då bröt han ihop i tårar. Han hade inte sett oss! Tårarna rann och stor blev liten och ville komma upp i famnen.

Efter en pepparkaka och lite saft blev han lite gladare, men han ville inte stanna på dagis sen.
Och fastän jag vet att det ändå har gått jättebra idag så längtar jag tills jag får hämta hem min stora lilla pojke.