Jag vet att allting blir precis som man tänkt sig, men jag hade ändå velat ha grabbens inlevelse och förmåga att övertyga sig själv.

Det är bussvecka, igen, så vi var inne på busstationen imorse. Det är ju som skönare att vänta på bussen inomhus när man kan.

Grabben klättrade upp i ett fönster och stod och kikade ett tag.
När det var dags att klättra ner så blev han plötsligt helt oförmögen att röra på sig. Märkligt det där.

- Du måste lyfta ner mig mamma.
- Jaså du, tänk om jag inte orkar... Hur mycket väger du då?

Han tittar på mig och ett elakt, busigt leende sprider sig i hans ansikte.

- 160 kilo....