Just precis nu, fast för fem år sedan förstås, satte värkarna igång.

Vi satt hemma i vår lilla tvåa tillsammans med min bror, och tittade på när han spelade King Kong på Xboxen.

Det kändes precis som en vanlig sammandragning, men ändå visste jag direkt på något sätt att nu var det på riktigt. Kanske var det min lysande slutledningsförmåga, med tanke på att jag ändå gått nästan 10 dagar över tiden.

Jag tyckte inte alls att det var jobbigt att gå över tiden. Det kändes inte jobbigt eller tungt, jag hade inte ont någonstans och jag kände mig inte stressad. Tvärtom tyckte jag faktiskt att det var ganska skönt. Jag fick vila och förbereda mig några dagar extra.

Nåväl. Jag ringde BB och kollade läget, men de tyckte att neeeeej, ni behöver inte komma ännu. När man är förstföderska tar det MINST ett dygn.

Det rådet sket jag ganska högaktningsfullt i, med tanke på att en vän klämde ut sin första på dryga sex timmar.

Brorsan fattade inte riktigt att det var allvar förrän vi alla stod vi bilen och skulle säga hej då, haha.
Han gav mig en stor kram och önskade mig lycka till, och sen for vi.

I snigelfart for vi mot Gällivare. Snön vräkte ner och sikten var ungefär lika med noll.
Jag försökte ta tiden mellan värkarna, men de kändes inte så smärtsamma så jag orkade inte riktigt bry mig.

Jag trodde att jag skulle känna mig jättestressad och orolig, men jag var snarare glad och förväntansfull. Inte alls orolig faktiskt. Jag var helt säker på att det här fixar jag, det är ju det mest naturliga som finns.

Mitt i natten var vi framme i Gällivare, och några av mina mest underbara, smärtsamma och häftiga timmar i livet väntade.