Grabben var faktiskt beräknad till den femtonde december.
Jag räknade dock kallt med att gå över tiden, och sa att bebisen får komma närsomhelst men INTE PÅ JULAFTON. Då jävlar. Och se på tusan - någon form av övertalningsförmåga verkar jag ha ändå.

Idag, klockan 19, fast för fem år sedan då såklart, satte krystvärkarna igång.
Sweet Jesus, Mary and Josef - det gjorde så jävla ONT! Jag var fortfarande oerhört trött och jag orkade inte riktigt kämpa. Det svartnade för ögonen och bebisens hjärtljud började gå ner.

Jag minns inte så mycket från just precis då, allt var fortfarande svart men jag kunde höra vad alla sa.
Bland annat ringdes det snabbt efter läkaren. Som var hemma. Grejt!

Jag var så jävla trött, och så jävla rädd, så plötsligt fick jag kraft någonstans ifrån att ta i en sista gång och en dryg halvtimme efter att krystvärkarna startat kom min lilla, lila pojke. Han levde! Och jag med!
Och precis då kom läkaren in genom dörren. Fin timing.

Den lilla lila pojken lades på mitt bröst, och det första han gjorde var att kissa på mig.

Jag kände ingen omedelbar kärlek eller moderskänslor. Jag var mest förvånad. Lite chockad.
Vadå, är den här pojken min? På riktigt? Va? Hur gick det till?

Nu är min lilla pojke hela fem år. Hur fan gick det till?

Jag älskar honom mer nu än då, och jag älskar honom mer och mer för varje dag som går.
Min kärlek är villkorslös, jag älskar honom för den han är och inte för det han gör, och jag ska göra mitt bästa för att få honom att förstå skillnaden och att göra honom övertygad om att jag alltid kommer att älska honom. No matter what.

Grattis på födelsedagen min älskade, underbara, fina, vackra, smarta och goa femåring!