Idag, när jag satt på bussen i godan ro och lyssnade på musik, började jag plötsligt tänka på Ida.
Vår fina hund, som vi hade nångång där strax efter juraperioden.

Bara sådär från ingenstans dök hon upp i mitt huvud, och jag kunde minnas saker som jag inte alls har tänkt på tidigare. Skumt hur skallen fungerar ibland (onda kommentarer undanbedes, hehe).

Allt var så tydligt också. Jag mindes hur det kändes att klappa henne, hur hennes tunna öra kändes när man kliade henne där, hur mycket lös hud hon hade, den svarta lilla fläcken med sträv päls längst ut på svansen... Saker som jag glömt, men nu kom ihåg alldeles kristallklart.

Det är... ja, vad är det, 16 år sen hon dog? Nä, vänta... 16?? Är jag så jävla gammal?!!

Anywhooo... För att återgå till ämnet så kändes det som att det hade kunnat vara igår som jag senast klappade henne, kliade henne i örat och kliade henne på magen fastän det var läskigt när det inte fanns päls där.

Och det hade kunnat vara igår.
Oavsett om nåt hände igår eller för 16 fucking långa år sen, så är det lika hopplöst borta men ändå lika nära.
Bara en tanke bort!