I måndags var Adrians första dag på dagis på säkert en månad eller så. Han har varit sjuk och så har han varit ledig.

En månad är ganska lång tid, och det var motvilligt som han gjorde sig klar för att åka till dagis.
Han sa att han ville vara hemma hela dagen istället, men när jag sa att "när vi kommer och hämtar dig sen så kommer du inte vilja åka hem" så skrattade han till och sa "ja, vi får se!" och efter det blev han lite lugnare.

Och visst, allt gick ju smidigt. Fröknarna hade blivit jätteglada att se honom, och barnen har längtat och frågat efter honom. Det känns najs.

Idag tog vi en kälkpromenad till dagis i det underbara vädret (strålade sol och -8 grader).
När vi kom in på gården var de ute och lekte, och när barnen såg att Adrian kom åkandes slutade de leka och sprang för att möta honom istället.
"Adrian kommer!", "ADRIAN!" och "Adrian kommer igen!" hördes lite varstans ifrån.

Det känns sjukt bra i mammahjärtat att han är så omtyckt på dagis. Att veta att han trivs där, att han har många kompisar och att han faktiskt är saknad när han är borta. Då är det inte jobbigt att lämna honom där fastän han varit borta en månad.

Igår när jag kom för att hämta honom satt han och pysslade. Han höll på att klistra ihop en snögubbe och kletade med en massa lim. En fröken kom för att titta till honom, och när hon såg att jag var där hälsade hon glatt och undrade om inte jag också ville pyssla lite. Hell yeah, tänkte jag och satte mig ner och hjälpte Addeman med snögubben. Det var roligt, och väldigt mysigt. Och det blev lättare att få hem honom efteråt, när man tog det lite lugnt.

Solen skiner fortfarande, och det känns nästan lite vårigt!
En promenad nu (till Ica Kvantum som öppnar idag!) hade suttit fint, men jag måste städa.

Städa, städa, städa.
Jag har nog aldrig tidigare rensat såhär hårt. Jag som är översentimental och ska spara på minsta lilla skitsak. Nu jävlar! ALLT ska bort!