Idag skulle jag ha fått komma till sjukgymnasten, men så ringde de strax innan och sa att min sjukgymnast är sjuk och att tiden måste avbokas. Hon ska ringa mig och boka en ny tid när hon är tillbaka. Typiskt.

Imorgon har jag telefontid med nån läkare.

Eftersom det tog sån tid att få en kallelse till Umeå så ringde Roger dit och kollade vad det är som händer.
Och det visade sig att det inte händer någonting alls!

Läkaren sa att den utredningen kan de lika gärna göra på Sunderbyn, att jag ska inte behöva åka ända till Umeå för det och att de har skickat ett remissvar om det till Sunderbyn.
Men ingen har meddelat mig. Hallå! Kul att vänta i en evighet på ingenting.

Så... imorgon ska jag få prata med nån. Minns inte vem eller vilket sjukhus det var ifrån.

På Sunderbyn har de ju redan kollat min överrörlighet och kollat huden osv, så att åka tillbaka för en till likadan undersökning känns ju lagom kul. Om det nu blir så, men det förutsätter jag. Att de skulle komma ihåg min undersökning känns inte så troligt.
Men om det nu blir att jag måste åka dit igen så hoppas jag att jag får åka snart. Jag vill inte vänta mer.

Inte för att det hjälper mig på nåt sätt som så, smärtan kommer ju finnas kvar, men en diagnos är alltid en diagnos. Det underlättar ju annat att ha det på papper liksom.

På tal om diagnos så hade jag lite ångest först. Tänk om det verkligen är EDS? Tänk om jag är... trasig?
Det kändes deprimerande först, oerhört jobbigt och konstigt. Inte vill väl jag vara en sån där med en sjukdom.

Men sen slog det mig. Är det nu EDS så har jag haft det hela livet. Så det förändrar inte ett skit!
Jag är den jag alltid har varit, jag blir inte någon annan om jag får en diagnos.

Jag är jag, inte någon jäkla sjukdom.