Varför ska man alltid vara en sån mes?
När de ringde från sjukgymnastiken frågade hon om det skulle gå bra att träffa en student.

Jag tänkte ungefär
"NEJFÖRIHELVETESTICKOCHBRINN!". Men det sa jag inte. Jag sa "jo, nog ska det väl gå bra". Meeees.

Idag fick jag träffa henne. Och det gjorde faktiskt inget att hon var student. Hon verkade kompetent, och trevlig var hon också.

Det kändes en smula fånigt att stå där i underkläder och böja sig åt alla håll och kanter och bli klämd på.
Hon kollade mina leder, hur jag går och står och så fick jag ligga ner på en brits medan hon höll på att böja mina ben lite kors och tvärs.

Hon frågade vad jag har för mål med sjukgymnastiken, vad som är mitt största problem och ungefär tusen andra frågor. Varför är det så svårt att svara på sånt, fastän man vet?
Det blir mer "öööh, ja... jag vet inte?", samtidigt som flera stycken mer logiska meningar far igenom huvudet.

Efter ungefär en halvtimme var hon klar och jag fick äntligen klä på mig. Hon sa att hon skulle trixa ihop ett träningsprogram åt mig, och på tisdag är jag välkommen tillbaka. Najs!