Jag vet inte vad sjukgymnasten har gjort med mina ben... Eller ja, jag vet ju faktiskt exakt vad hon har gjort med mina ben, men varför gör de så ont?! Så länge jag sitter still är det lugnt, men minsta rörelse plågar mig.
Nåja, jag överlever. Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen, eller hur?

Gud vad jag längtar efter att få börja träna igen!
Livet har dessutom underlättats lite av mina insikter och mitt nya mantra, så att börja med nåt annat än bara gymträning känns faktiskt inte helt omöjligt. Kampsportsdrömmen lever vidare, även om kroppen inte riktigt är med på det. Men jag hoppas, tror och vet att jag kommer bli bättre. Något annat alternativ finns helt enkelt inte.