Jag har kämpat hårt och länge för att inte föra över mina egna osäkerheter på barnet. Det känns ju liksom jävligt onödigt att lära honom att saker är farliga när de egentligen inte är det.

Och jag tror att jag har lyckats ganska bra.

Sonen är extremt social, och så oblyg att jag ibland funderat på om det är något fel på honom. Inte ens när han var bebis hade han någon "blygperiod" och har aldrig varit särskilt rädd för främlingar. De enda han känner sig lite osäker inför är långa karlar med mörk och hög röst, men vem är inte rädd för sånt, haha.

Jobbar du i någon butik som vi kommer in i får du räkna med att bli avbruten av sonen som absolut ska fråga vad du heter, vad du jobbar med och så vidare. Fan, är du bara en vanlig kund i någon butik vi kommer in i så får du räkna med att kanske bli avbruten av sonen.

När vi var in på Clas Ohlson i söndags började han prata med någon tjej som skulle köpa målargrejer.
Han undrade vad hon skulle köpa, och de pratade en liten stund. Sen påminde han henne om att det är bäst att hon kollar vad det kostar. Hon skrattade och lovade att det skulle hon göra, och sen sa de hej då och så var det inget mer med det.

Ibland kan det dock vara lite jobbigt att ha en grabb som pratar högt och som säger precis det som dyker upp i hans lilla huvud.

Jag och grabben var ensamma på bussen idag, förutom chauffören då (som grabben förstås pratat lite med när vi klev på). Oftast är vi ensamma hela vägen ner till dagis, men idag klev det på två personer till. Det såg ut som att de kände varandra, men så satte de sig inte bredvid varandra. Vilket sonen givetvis uppmärksammade direkt.

Ganska högt säger han:

- Mamma, titta, de sitter inte bredvid varandra. Kanske får han inte plats bredvid henne för han är ju lite tjock.