Jag har inte haft ont sen i början av sommaren, och en liten glimt av hopp kunde skönjas långt i fjärran. Kanske kanske kanske skulle jag slippa att ha så ont som jag hade tidigare. Kanske kanske kanske jag skulle slippa leva på smärtstillande.

Den senaste tiden har graderna stadigt smugit sig nedåt, och i samma takt har jag känt smärtorna smyga sig på.
Det har inte varit så farligt, jag har känt av höften och händerna litegrann, men jag har klarat mig utan att behöva ta några piller.

Men så skulle jag rensa lite i förrådet igår. Vilket då såklart innebar flyttande och lyftande av kartonger. Då tyckte kroppen att jag borde få tillbaka all smärta på en gång. Jäkla oschysst, måste jag säga.

Händerna la av så ortoserna åkte på, svanken gjorde så ont att benen nästan domnade och jag kunde varken stå, sitta eller ligga utan att nästan börja gråta. Svårt läge.

Men några piller, några timmar och sen några piller till hjälpte så pass att jag åtminstone kunde sova, och när jag vaknade imorse var jag praktiskt taget smärtfri igen. Men nu måste det ju packas, rensas och bäras ännu mer... Jäääälaskiiitfan!

Jag är less på att känna mig gammal, trasig och handikappad, men man kan ju inte bara lägga sig ner och ge upp heller. Så nu åker ortoserna på i förebyggande syfte, och sen är det packning som gäller!