Jag ringde min FK-snubbe förra veckan.
Han skulle precis på möte med min AF-snubbe då, så han skulle ta upp mitt ärende och så skulle han ringa mig sen.

Jo, tjena.

Idag fick jag en kallelse till möte. 13:00 imorgon. Hej framförhållning!

Det känns spännande, samtidigt som det känns jobbigt.
Jag vill ju såklart att det ska hända något, att jag ska få en praktik eller något annat som inbringar pengar sådär lagom till slutet av månaderna. Gärna mer pengar än vad jag får nu alltså, vilket inte borde vara alltför svårt...

Det som känns jobbigt är att allt förändras.
Jag har varit sjukskriven i ungefär hundra år och jag har aldrig haft ett jobb. Jag har ingen aning om hur någonting fungerar.

Jag behöver inte stressa, och jag behöver inte kliva upp aptidigt. Jag behöver inte kunna något särskilt, jag behöver inte utsätta mig för en massa saker som jag har problem med.
Att jag är trött, sjuk och/eller seg drabbar ingen annan. Jag har tid och ork att umgås med min son.

Och så vidare och så vidare. Ni fattar. Hur fixar man alla förändringar?