Idag är jag brutalt trött. Grabben vaknade vid halv ett inatt igen och var tokledsen.

Efter ungefär en halvtimme fick han ur sig att han drömt om läskiga spökmonster och inte vågade somna igen.

Vi låg och pratade länge länge lääänge. Om att drömmar inte är på riktigt, att de försvinner så fort man vaknar och att nästa gång man sover så drömmer man nog bra saker istället.

Jag sa att om spökmonstrena kommer tillbaka så kan han ju säga åt dem att gå iväg. Men se det gick minsann inte, för de var tydligen osynliga så han visste inte vart de var, och döva var de också så de skulle ändå inte höra om man sa åt dem...

Han började gråta igen och sa igen att han inte kunde sova. Att han inte vågade.

När jag lade min arm runt honom och sa att jag skyddar honom så kunde han äntligen slappna av.

- Mamma, jag är rädd.
- Du behöver inte vara rädd, jag är ju här.
- Kan du hålla om mig hela natten?
- Det är väl klart.
- Tack mamma. Jag älskar dig.

Då spelade det liksom ingen roll att klockan var efter två på natten, eller att jag var dödstrött och irriterad.
Fina grejer det där, att somna med ett leende på läpparna, och med ett lugnt och tryggt barn under armen.