Världens kanske längsta inlägg
Det händer faktiskt så pass sällan att det känns som att jag inte riktigt vet hur jag ska trösta när tårarna väl rinner.
Men även om jag är kass på att trösta så gör jag det lite "dåligt" med flit också.
Beroende på situationen, givetvis - jag är inte helt kallhjärtad och dum i huvudet.
Men att han ramlar och slår sig till exempel är faktiskt inte hela världen.
Jag vill inte vara en sån där mamma som förskräckt rusar fram så fort det är något och gör det till världens största grej och skrämmer upp barnet.
ÅH NEJ, slog du dig?! Såååjaaa, kom till mamma! Herregud! Jordens undergång! Döden döden!
När min grabb slår sig och kommer till mig så undersöker jag skadan (som oftast inte ens syns) lite snabbt, och kan ju faktiskt oftast konstatera att det inte är något farligt, och så säger jag att jag förstår att det gör ont, men att det kommer att kännas bättre snart.
Kanske blåser jag lite också, sådär magiskt som bara föräldrar kan, om det krävs.
Jag säger inte att mitt sätt är bättre än andras, men en del föräldrar blir jag så himla ledsen på.
Vi var i lekparken för någon vecka sedan.
En liten pojke, max två år gammal, ville åka rutschkana. Pappan stod bredvid och mamman satt på bänken och tittade på. Pojken tog trappan upp, och så åkte han ner. Inget mer med det.
Men så skulle pojken upp igen och gick uppför backen bredvid rutschkanan istället för att ta trappan, och då blev det fart på föräldrarna.
- Älskling, det ser lite svårt ut det där. Hjälper du honom?, ropade mamman.
Och då säger pappan, högt och alldeles bredvid den lilla pojken:
- Ja, det här klarar han aldrig.
Alltså. VA?!
Jag kanske överreagerade, men jag blev faktiskt både lite chockad och förbannad.
Hört talas om uppmuntran...? Have a little faith för fan.
Att få höra att det här klarar du och jag tror på dig istället ger en större trygghet än att ständigt bli (över)beskyddad. Tror jag.
Det är väl klart att man inte klarar av allt när man är liten, man gör det inte ens som vuxen ju, men man kan väl få försöka?
Och det är väl självklart att man vill skydda sitt barn från allt som gör ont och som är jobbigt, men det funkar ju inte så. Är det inte bättre att lära barnen om livet istället för att skydda dem från det?
Hur ska man lära sig hur man tar sig upp igen om man aldrig tillåts ramla?
S brukar sällan gråta när han ramlar, men när han väl gör det så vet man att det gjorde ont. Inte ens alla äckliga mygg, bromsar o sånt brydde han sig om i byn. Han såg ut som en prickikorv när han kom hem. Fast iofs gillar han ju att man tar blodprov o sånt. Sadist unge! J försöker påminna honom om att man får vara ledsen o sånt, jag har inte ens tänkt på sånt utan antar att de flesta visar sånt av sig själv. Däremot har han börjat skrika o bråkas när han inte får som han vill alltid (iofs mest när han blir av med saker om han varit lite väl busig). Antar att det är den berömda 3-års trotsen suck
Så bra skrivet Sofie! Jag tror verkligen att det är sådär att man måste få misslyckas, ramla och skrubba knäna ibland för att kunna ta sig upp igen och fortsätta med dubbel viljekraft - oavsett om man är 2 år och åker rutschkana eller 30 och stöter på motgångar i livet.
