Det stackars barnet har kräkts hela natten. Eller okej, jag kanske överdriver lite men det känns som hela natten.

Nu är det många timmar sedan senast han kräktes, och han verkar lite piggare, men vi får väl se hur det går.
Roger, som jobbar natt, kom hem tidigt för att han också kände sig lite krasslig.

Själv mår jag fint, och är hungrig och sugen på frukost.
Men det känns taskigt att sitta och äta när grabben inte kan. Stackarn har fått dricka avslagen cola med tesked var femte minut i några timmar nu, och det får han i alla fall behålla. Vätskeersättning hade ju såklart varit bättre, men vi har ingen.

Jag är så imponerad av min grabb, för som vanligt när han är sjuk är han sitt vanliga glada, snälla, goa jag.
Inte en tår, inte ett pip, inget gnäll. Bästaste ongen i världen!

Det är konstigt egentligen, för jag har ju haft sån ångest/fobi för just magsjuka. Nu när den är här så känns det hur lugnt som helst. Nemas problemas. Vi överlever.

This too shall pass.