Om en vecka börjar allvaret.
Vid den här tiden nästa vecka sitter jag hemma och antingen jublar eller gråter efter min första dag på arbetsträningen.

Jag är så jävla nervös! Hur fan ska detta gå?

Jag försöker intala mig själv att alla tycker att det är jobbigt att börja jobba/börja jobba på ett nytt ställe, men det går inte helt bra.

Jag känner mig extremt glad och tacksam och jag ser verkligen fram emot det, men samtidigt får jag kämpa för att inte ge efter för de där överanalyserande tankarna.

Jag försöker att se lösningar, inte problem.
Jag försöker att välja glädje och inget annat.
Jag försöker tänka att det är väl klart att jag klarar det!

För jag har inte råd att sabba det här.
Varken psykiskt eller ekonomiskt.