Den här stan ger mig klaustrofobi.
Jag känner mig instängd. Det är för litet. Jag sitter fast.

Ända sen jag var liten har jag känt att jag måste härifrån.
För varje år blir känslan bara starkare och starkare, och jag blir så ledsen.

Jag önskar att jag hade kunnat trivas här... men jag tror inte att det är nån mening att hoppas när man ändå haft nästan 30 år på sig att lära sig att tycka om stället.

Man hade kunnat tro att vintern är värst, men faktiskt inte.
Visst, jag gillar inte snö så mycket och jag hatar kyla, men våren och sommaren gör mig deprimerad.

Varje år läser man om att SOMMAREN ÄR HÄR och REKORDVÄRME och ser en massa våriga och somriga bilder, medan man själv sitter i Sibirien och längtar efter att få se små knoppar på träden.
Det blir så uppenbart att man bor i en kall liten håla. Att man bor på helt fel ställe. Att man måste flytta.

Här har vi knappt sommar överhuvudtaget (medeltemperaturen i juni är fucking 12 grader), och just nu ser det mer ut som höst än som vår.

Man märker att det börjar bli varmt ute för man kan gå i bara t-shirt... under jackan.

Gah! DEPRIMERANDE, I TELL YOU.

Men våren är på väg i alla fall, så helt emo behöver jag ju inte bli.