När jag går ut till sophuset brukar sonen stå vid fönstret och vinka, och hålla lite koll på mig.

Så jag inte försvinner eller nåt.
Den senaste tiden har han varit väldigt mammig, och har velat ha mig i närheten mest hela tiden.

(Och jag vet att mammor som har barn som är mammiga på riktigt skulle asgarva tills tårarna sprutar åt att jag tycker att min pojke är mammig, men jag är verkligen inte van.)

Sist jag skulle ut med soporna sa jag till som vanligt, och grabben var precis på väg att dra upp persiennerna i fönstret ovanför soffan när han plötsligt satte sig ner igen med en duns.

- Äh, det behövs inte. Jag kommer ändå inte att sakna dig.






(Halleluja!)