Grabben låg och funderade häromkvällen.

- Jag vet inte. Om du vill det så får du säkert det.
- Vem är det som blir mamma då?
- Det vet jag inte. Någon som du träffar när du är vuxen och som du älskar jättemycket.

Kan man ju hoppas!

Alltid när vi diskuterar saker försöker jag att vara så ärlig som möjligt, och jag hoppas att jag är hyfsat pedagogisk iallafall. Jag tror inte på att ljuga och bortförklara saker, även om han bara är fem år.

Fast det är klart att jag försöker välja mina ord (och hoppas att han gör som jag säger!).
Jag menar, han kan ju som 15-åring komma insläntrandes och ba "du morsan, det hände en grej..." och så blir jag farmor innan jag är 40.

...

Jag föredrar helt klart min version!