Först var han glad men till slut kunde han inte dölja sin besvikelse längre.

Det var bara likadana pärlor! Han hade tänkt göra den med olika pärlor, som han brukar, men då hade någon fröken sagt att man inte får blanda pärlor för det blir så fult.

Vad fan?! Jag blir så jävla förbannad! Vad fan är det för sätt?

Men det sa jag inte till grabben förstås. Jag förklarade lugnt att om han tycker att det är fint så är det fint.

Ingen kan komma och säga att det han gör är fel eller fult, för gör han armbandet som han vill ha det så är det alldeles rätt.

Jag fick ett eget armband för några dagar sen. I olika pärlor, i blandade färger.

Jag sa inte att det var fint. Jag sa inte att han varit duktig. Jag tycker att sånt är onödigt. Jag är så trött på att man ska lägga ett värde på allting. Saker, och människor också för den delen, kan väl vara bra som de är utan att vara fina, fula, coola och gud vet vad.

Däremot sa jag tack, att jag blev jätteglad, att det var snällt att han hade tänkt på mig och att jag tycker jättemycket om det. Och jag märker att han blir glad och stolt när han ser att jag faktiskt använder det också.

Han ska inte känna någon press på sig att vara "duktig" och få allting "fint" och "rätt".

Han ska veta att han duger ändå, att han alltid är bra, oavsett vad.