Idag fick jag äntligen träffa en läkare. Och han var varken 70+ eller dansk. Kors i taket!

Jag trodde inte att jag skulle bli tagen på allvar, som vanligt, men han var ovanligt intresserad för att vara läkare och tyckte att vi måste gå till botten med det här. Jag blev lite imponerad, jag trodde att de flesta läkare mest tycker om att skriva ut piller och skicka hem en.

Och bara ett endaste(!) "men huuur mååår duuu?", men han övergav det rätt snabbt när jag vänligt men bestämt förklarade att jag inte är deprimerad.
(Själv insåg jag att jag inte är deprimerad längre för ungefär sju år sen när jag kunde sluta med min medicin, men läkare kanske inte är så smarta och snabbtänkta. Vad vet jag.)

Jag hade ju förväntat mig en ordentlig undersökning men han kollade mina leder lite snabbt och så klämde han lite i min nacke. Min stackars plågade nacke. Jag tror inte att han tog särskilt hårt egentligen, men det kändes som att han undersökte om han kunde bryta av min nacke med bara en hand. Gör det här ont, frågade han och jag tror att jag lyckades klämma ur mig ett plågat "jaaaa".

Prover ville han ta i alla fall, till skillnad från de flesta andra läkare som jag träffat. Reumatismprover, inflammationsprover och allt vad det nu var skulle testas, och så fick jag tacka för mig och smita iväg till provtagningen.
Sköterskan knappade i datorn och bläddrade i papper en stund, det var tydligen inga prover hon tog så ofta. Till slut plockade hon fram sju rör. Jahaja. Nice.

Det skulle ta ett tag att få provsvaren, men sen skulle el doctore höra av sig.
Och ja, jag tror det när jag hör/ser det.

Min nacke gick förresten ut i strejk ganska snart efter att jag kommit ut från sjukhuset. Såklart.
Efter en Panodil, en Burana och en massa Voltaren Gel så... gör det fortfarande ont, men det känns lite bättre.

Köpes: Ny, hel och frisk kropp, helst max 30 år gammal
Bortskänkes: 80-årig trasig kropp. Till forskning kanske?