Hade jag inte mått så himla dåligt så hade jag nästan tyckt att det är lite småroligt att man faktiskt kan bli genomsvettig och yr av att hosta lite, och att man kan tappa andan av att nysa. Sådär att man måste ta några riktigt djupa andetag efteråt, för att det känns som att lungorna verkligen är helt tomma.
Inte direkt världens bästa känsla, om någon undrar.

En vacker dag kommer jag garanterat att skratta åt det. Om inte annat bara för att då kan jag skratta utan att få ont nånstans eller tappa andan. Men nu - not so much.

Inledde helgen med att nästan svimma det första jag gjorde när jag klev upp ur sängen på lördagsmorgonen.
Ungefär där borde jag ha kunnat räkna ut att det skulle bli en dålig helg.

Smärtan kom smygandes under lördagseftermiddagen och idag har jag spenderat 70 minuter i väntrummet på akuten. Inte det jag hade tänkt göra idag, nej.

Inget tomtesmyg, inget bakande och inget julpyntande för min del.
Jag fick lunginflammation istället.

Fan.

Eftersom jag sovit så himla bra den här veckan så tyckte jag att det var en bra idé att kliva upp en halvtimme tidigare än vanligt... Ibland känner man sig ju så otroligt smart, men det ska bli skönt att kunna sluta tidigare.

Nåja, jag är inte mer trött än vanligt ändå. Jag är faktiskt mindre trött än vanligt. Se på fan!
Fast jag tror inte att jag kan bli pigg längre.

Men jag är lite imponerad över att jag klev upp en halvtimme tidigare men ändå lyckades komma en hel timme tidigare till jobbet. Proffsigt ju!

På söndag är det visst första advent. Det är så lite snö ute att man ser gräset fortfarande.
Vad är det här? Det känns jättekonstigt. Som att folk har börjat julpynta i oktober.



För det gör de ju. Julpyntar nu alltså.
Själv vägrar jag jul innan första advent. (Jag köper visserligen julklappar tidigt, men det är bara för att inte bli ruinerad i december. Ganska smart, om jag får säga det själv.)



Men ingen julmust, inga lussekatter och inget julpynt. Inget fusk!
Jag har börjat klura på var i förrådet lådan med julsaker kan vara, men det är också allt.

Men nog längtar jag till söndag!
Det blir julpynt, tomtesmyg med sonen och hans kompis,
och förhoppningsvis lite pepparkaksbakning också! Yay!

Jag har lite svårt att koncentrera mig.
Mitt hjärta blöder för min syster, och jag har svårt att tänka på något annat än det hon måste gå igenom idag.

All min styrka och kärlek till dig, min syster, min vän, mitt gullebarn!

Om du ändrar dig och kommer på att jag visst förtjänar att få julklappar, så är de här två böckerna med på min önskelista. Bara så du vet.

Om jag hade ätit godis hade jag velat ha en sån här klocka på jobbet!



Den kan fyllas med Polly eller liknande godis, och en gång i timmen får man en liten godisbit
(fast det finns en knapp som gör att man kan få ut godiset när man vill).

Gott gotti gott gott!

Här finns klockan (eller nja, den är visst slut på lager... men ändå.)

Under natten till idag sov jag sex timmar. Natten innan det sov jag i tre timmar.
Nio timmar på två nätter är INTE TILLRÄCKLIGT.

Jag blir galen om jag inte får sova. På riktigt.
Att ligga i fosterställning och gråta är mer lockande än nåt annat, ungefär.

Okej, riktigt så farligt är det inte (än), men värst av allt är ju att Wordfeud blir lidande!
Jag kan inte tänka. Det gååår inte!
Snart vinner Lasse över mig, och snart får jag väl stryk av Robban också!

Herreguuuuud.
THE WORLD IS GOING MAD! MAD, I TELL YOU!

Igår var vi på barnkalas... så jag funderade på att sjukskriva mig på grund av posttraumatiskt stressyndrom imorse.

Jag är inte riktigt van vid skrikande, gråtande och bråkande barn, om vi säger så.

Anywho. Malte fyllde 2 år så vi var dit och lämnade lite presenter och åt kladdkaka och glass.  (Och det var faktiskt roligt, även om det kanske inte låter som det.)

Håhåjaja, tiden går så fort... Malte föddes ju nyss!
Och min unge då, som också föddes nyss, han fyller ju FÖR TUSAN SEX ÅR SNART!

Jag är fortfarande chockad och får med jämna mellanrum flashbacks från kalaset, så nu går jag och försätter mig själv i koma.
God natt!

Äntligen är det helg!

Vi har spenderat kvällen hos mamma, och har blivit bjudna på både kakor, paj och te.
Syrran har spelat upp störda videos på YouTube, och så har vi tittat på en massa gamla bilder. Mormor har nog alltid varit stencool.

Väl hemma så har vi slötittat på Idol, druckit mer te och försökt lära oss lite teckenspråk.
Sonen är hes och hostig igen, och han ville lära sig lite teckenspråk för säkerhets skull, ifall han skulle råka tappa rösten.

Som vanligt har jag tänkt att jag ska lägga mig tidigt, och som vanligt har jag suttit uppe alldeles för länge.

Men att sitta uppe ensam, slötitta på tv och dricka lite te och bara ta det lugnt... Det är värt att offra lite sömn för. Fast snart är det ju helg, och då finns förhoppningsvis tid för både mer te och mer sömn.

Att åka ner till mormor och kramas var inte helt billigt.

Jag har kollat lite snabbt på resor lagom till hennes födelsedag, och det blir billigare att först ta sig till Luleå på något vis och sen flyga till Sthlm därifrån, än att flyga direkt härifrån.

Och det skiljer inte lite heller, utan över 2000 spänn.

Seriöst. Det är så sjukt jävla dåligt.

Nja, jag vet inte om jag vill baka en kaka med smak av koks, hehe.

Jag vaknade senare än vanligt idag.
Jag kom ur sängen senare än vanligt.
Jag kom ut ur duschen senare än vanligt.
Jag åt frukost senare än vanligt, och sen fixade jag disken.
Det brukar jag aldrig göra annars om morgnarna.

ÄNDÅ kom jag tidigare än vanligt till jobbet.
Det får man väl kalla en bra start på dagen?

Idag har jag varit på en föreläsning om fotojournalistik.
Väldigt bra och intressant, men alltså, frilansande fotojournalister...
Nu vet jag åtminstone nåt jag inte vill bli när jag blir stor. Holy crap.

Vilket lätt liv man har egentligen. Tänk så bra man har det ändå.

Juli 2011, och fredagsmys i Järnvägsparken.

Det har varit svårt att tänka på något annat än mormor den senaste tiden.
Men nu verkar läget vara hyfsat okej, och jag kan äntligen andas litegrann.

Jag tror att hon har fått komma hem nu, eller åtminstone tillbaka till Enköping.
Hon får äta medicin för resten av livet, men det är ju skitsamma.
Jag hoppas att hon får äta medicin LÄNGE.

Nu måste jag kolla upp vad det skulle kosta att åka ner och kramas.

- Vill du höra en gåta, mamma?
- Visst, få höra.
- Vad är det som går och går... men så är det så jäkla kallt ute att man måste gå in. Vad leker man med då?

Kan vi säga att det får vara nog med elände nu?
Kan vi komma överens om att alla ska få vara friska, glada och... tja, vid liv?

Snälla, snälla, snälla, snälla, SNÄLLA mommo - se till att bli bra nu. Du MÅSTE.
Jag vet att du är pensionär och så, men det är liksom ditt jobb att alltid finnas där.

Det är den 11 november, och det är ingen snö ute. I LOVE IT!
(Och förlåt om det snöar imorgon... Mea culpa.)

Men nog saknar jag sommaren...
Värme, sol, blommor, liv!

(Åtminstone om man spenderar sommaren någon annanstans än här.)






Från älskade Båtskärsnäs, som vanligt

Jag har inget särskilt att skriva om egentligen, men jag måste ju passa på för rubriken.

Äntligen är det helg!

Idag har vi haft fredagsmys med Idol, popcorn och chokladbollar.
Imorgon blir det loppis, barnkalas på leklandet och sen filmkväll i ensamhet eftersom
Råger ska ut och dricka öl.
På söndag blir det förhoppningsvis att sova... Något annat vägrar jag att planera in.

Men nästa helg ska jag få gå ut! Då ska nämligen bästaste Evelina firas. Wohoo!

Jag fick ett sår i tummen för några dagar sen, och det ville inte riktigt sluta blöda.
Grabben blev orolig direkt och med tårar i ögonen sa han:
"Ska du dö nu...? Jag vill inte att du ska dö."

Min fina söta pojke.
Jag är så ledsen för att det har blivit såhär, för att du måste känna dig orolig och osäker,
men som jag sa tidigare: Allting löser sig och allt kommer att bli bra till slut. Jag lovar.

Den sämsta helgen ever är äntligen äntligen äntligen snart slut.

Det är tur att jag har min lilla pojke. Vad skulle jag ta mig till utan honom?

- Jag älskar dig mamma.
- Jag älskar dig också.
- Jag ska aldrig glömma det. Jag lovar.

Alltid när det känns som att internet har tagit slut så brukar jag stumbla lite. Då brukar man hitta en himla massa roligt!

Som det här! Awesome.

Jag följer väldigt många bloggar som skrivs av illustratörer och fotografer. Det är ju sånt jag vill syssla med.

Fast jag är ju som jag är, så jag jämför mig med alla och tänker att jag kan aldrig bli sådär duktig och så gör jag ingenting istället.

Vad fan? Här sitter man och säger åt grabben att ingen kan allt från början och att man måste lära sig, och så sitter man själv och bara ger upp. FYYY.

Så när jag hittade ett skissblock i A3 för 49 kronor(!!) i den nyöppnade bokhandeln slog jag till, och så köpte jag nya kolkritor på Classe. Nu jävlar, tänkte jag... och lät allting ligga i lite över en vecka.

Men igår fick jag en idé och knåpade ihop en bild!

Först tänkte jag att jag faktiskt var nöjd. Sen började jag hitta småfel. Och då blev jag irriterad på mig själv och så bestämde jag mig för att jag ÄR nöjd. Den är inte perfekt, men det är okej att vara nöjd ändå. Så det så.

Presenten jag beställde hann fram i tid, och nu hoppas jag på tårta!

Eller någon god liten kaka.

...

Eller en kopp te åtminstone.

Jag är med och tävlar om en illustration hos komigenSofie!
De är ju hur fina som helst (och så har hon ju världens snyggaste namn också)!

Inte för att jag är så duktig på att lägga upp bilder på bloggen annars heller, men nu är det nästan helt tomt här på bloggen. Man ba BORING!

Det beror nämligen på att min dator har bestämt sig för att inte ta emot bilder från min kamera längre. Min dator har blivit både seg, senil och grinig på äldre dagar.

Jag har hotat med att den kommer att bli dumpad för en yngre modell om den inte skärper sig snart, men den vägrar bättra sig... Så jag ska alltså köpa en ny dator.

Var hittar jag en superbra dator för superlite pengar?

- Pappa... Jag vill inte börja ettan.
- Varför inte det?
- Då måste man sätta på vantarna själv.

Det är nästan konstigt hur mycket man kan älska någon.
Hur man kan känna att det faktiskt inte får plats i hjärtat.

Fastän det gått nästan sex år så kan jag ibland inte riktigt förstå att det är på riktigt.
Att han är här. Att han är min.

- Vet du?
- Nä?
- Du är finast i världen.
- Men åh, det visste jag ju! Det säger du ju varje dag.

... och jag inleder månaden med att vabba.

Grabbens hosta har blivit värre igen.
Jag får passa på att ta hand om både honom och min strejkande nacke...

Så idag blir det att ligga och kurera.
Jag misstänker att nacken protesterar om jag ens försöker mig på något annat ändå.

Förhoppningsvis går hans hosta över snart. Jag vet att hosta kan hålla i sig länge länge lääänge, men någon måtta får det väl vara.

Men ja, kul start på november! Inte. Hoppas ni andra fixar till det lite bättre.

I samma sekund som klockan ringde imorse så hörde jag hur grabben hostade halvt ihjäl sig, och så lät det som att han kräktes ner hela sängen ungefär. Jag blev så pigg att jag inte behövde snooza en endaste gång!

Men när jag tittade till honom låg han och sov så stilla och sött. I en alldeles ren säng.

Så jag gick och duschade, borstade tänderna, blev människa. Såna saker.
Fast jag borde ha gått och lagt mig igen istället. Den här dagen har inte varit snäll.

För några dagar sedan var jag nämligen dum nog att påpeka att jag knappt har haft ont sen jag började jobba.
Så igår och idag har jag givetvis fått sitta och jobba tillsammans med ryggsmärtan från helvetet. En mycket otrevlig och jobbig typ, måste jag säga.

Under kvällen, från ingenstans, så högg det till i nacken och så blev den alldeles stel,
öm och varm. Låter väl bra va?
Roger provade att massera lite försiktigt... och så blev jag yr och illamående också.

Att ha en skruttig, plågad kropp som inte klarar av massage är en väldigt dum kombination, bara så ni vet.

Men trots allt så sitter jag uppe än, och skriver meningslöst dravel.
Varför, kanske någon undrar nu.  Och fastän jag vet så kan jag inte låta bli att undra jag också.

Men jo, jag är inte bara hälsan själv - jag är visst världens snällaste människa också.
Här har jag suttit och letat, hittat och beställt en födelsedagspresent!

Dyr var den också. Och bäst. Förstås.

Och nu kan jag gå och lägga mig.