Hade en riktigt najs fredagskväll tillsammans med söta Sanna.
Vin (gott! jag vuxen!), Super Metroid, Zelda (jopp, fortfarande vuxen) och underbara Little Britain. Fredagsmys på hög nivå!

Idag fick jag sovmorgon till 12 (HALLELUJAH) och kunde till och med äta frukost i lugn och ro, för grabbarna var ute och åkte kälke.
Värmebölja nu minsann, bara -10! Äntligen en utetemperatur som inte innebär kallbrand och/eller plötslig död.

Ikväll blir det Melodifestival, lördagsgodis för grabben och popcorn till mig, och lördagsmys.

Och imorgon blir det tacos med brorsan och Sanna. Söndagsmys ju!

Mysigaste helgen på länge!

Så ungen kräktes. Fyra gånger under loppet av någon timma. Faaan!

Nu sover han sött, och jag håller tummarna för att det inte är magsjuka utan bara nåt som behövde komma upp.
Och för att vi får sova inatt.

Håhåjaja.

Håll tummarna ni också.

Sådär, då har jag spenderat 1½ timme liggandes i en tandläkarstol. Måttligt underhållande, och de blev inte ens färdiga så jag ska tillbaka den 22 mars.

Rotfyllningen var som sagt kasst gjort, så det har samlats bakterier där ett ganska bra tag... Vilket såklart har lett till en fin infektion och det blöder så fort man petar där. Så pass mycket att de inte kunde fixa skiten. Ändå använde de nåt medel som ska stoppa blödningar, men icke sa nicke.

På grund av ett medfött fel så har jag sprungit hos tandläkare hyfsat många gånger i mitt liv, men jag har aldrig hört orden "skalpell" och "vi kan inte stoppa blödningen" hos en tandläkare förut.

Och jag hoppas jag slipper det i fortsättningen...

(Men jag dog inte! Yay!)

Här sitter jag i min ensamhet och har lite ångest över morgondagen.
Jag ska till tandläkaren nämligen.

De har gjort ett kasst jobb med rotfyllningen så den ska lagas, och så blir det kanske att dra ut en visdomstand.
Som alla andra tänder växer de snett, vilket gör att jag biter mig i kinden hela tiden och så blir det inflammerat och kul.

Beräknad tid: 90 fucking minuter!

6-7 rör med blod är ingenting jämfört med en massa bedövningssprutor hos tandläkaren. Särskilt i gommen, det gör ONT.

Jag kommer att dööööö.

Brorsan och Sanna var söta och bjöd på middag idag. Smaskig hämtmat under en välbehövlig paus från flyttstädningen.

Syrran ville ha lökringar till, och det tyckte vi andra var en bra idé så vi beställde åtta stycken.

Och ja... Jag kan inte beskriva detta med något annat ord än "hihihi":

Nåt har ju hänt när man en lördagskväll ska köpa något "gott", och kommer ut från affären med två Loka, ölkorv och ett paket juice.

Känns rätt fint, faktiskt!

Det känns väldigt konstigt när grabben inte är hemma.
Jag försöker njuta av lugnet, men lugnet blir lätt så jävla tråkigt.

Det är rätt tomt utan en femåring som ligger i rummet bredvid och som snarkar och snackar i sömnen.

Sover han nu? Har han haft en bra kväll?
Vilken låt var hans favorit i Melodifestivalen?

Imorgon bitti, när jag INTE blir väckt av en liten kille klockan 7 på morgonen - DÅ ska jag njuta av lugnet.

- Mamma, jag vill en sak...

- Mamma, jag vill åka till mommo.

- Ska vi åka till mommo snart?

Osv osv osv........

Mommo - när får han komma???

Grabben har äntligen ÄNTLIGEN somnat och jag sitter och övar på att teckna hår medan jag väntar på att Roger ska komma hem från jobbet.

Surfar runt och spanar efter distansutbildningar också. Bara sådär kanske-ifall-eventuellt...

Hur tecknandet går? Det går väl framåt, antar jag. Övning brukar väl funka så?

Grabben har för övrigt passat på att träna på bokstäver idag, för han hade ett meddelande han ville få fram.

Han skrev lappar och ville hänga dem lite överallt, så vi inte ska glömma det som komma skall.
(Det är alltid bra med minneslappar förstås. Han har väl lärt sig att morsan är lite senil.)

Men nu lär vi inte glömma det i alla fall, efter att ha skrivit det femtioelva gånger:

- Grabben som äntligen skulle till dagis var så snorig och hostig imorse att han fick stanna hemma.

- Vi skulle till marknaden med the Lasus, men så blev det plötsligt världens storm, så vi orkade inte gå ut.

- Och nu på kvällen skulle vi till brorsan och hans tjej, men jag blev toktrött och grabben vägrar, så vi sitter hemma och slötittar på tv.

Skitkul. Tur att vi kom iväg till Coop på förmiddagen åtminstone, så man fått se något annat än insidan av lägenheten på hela dagen.

Men strunt i det nu! Nu fixar vi popcorn och myser resten av kvällen, för nu är det fanimej dags för

Jag har alltid varit avundsjuk på de där människorna som bara vet vad de vill jobba med. De som alltid har vetat det, ända sen de var barn, och sen bara liksom gett sig ut i världen och fixat det.

När jag var runt 12 kanske ville jag bli arkeolog. Sen tänkte jag att man nog måste vara rätt duktig på matte, och efter att arkeologdrömmarna dött blev det aldrig att leta reda på några nya.

Nu är jag snart 30. Arbetslös, men jobbar ändå på en fin ångest. Lite dåligt betalt bara, kan jag tycka.

Det känns lite som att det är meningslöst nu. Som att the ship has sailed, Elvis has left the building.
Jag är ju inte direkt 18 och kan välja och vraka bland diverse utbildningar.
Fan, det är riktigt länge sen jag var 18... (Får nog lägga till ålderskris bland grejer som jag jobbar på.) Fast helt ärligt kunde jag inte välja och vraka bland utbildningar när jag var 18 heller.

När jag hittar test typ "Vad vill jag bli?" så kastar jag mig över dem.
De kanske vet vad jag vill jobba med... För jag har då ingen aning.

Idag hittade jag "Låt inte slumpen bestämma".

Jag fick flest A (8 av 9, faktiskt) så jag är en "hantverkare".

Du gillar att göra saker, inte att prata om dem.
Du har ett sinnelag för hur tekniska prylar fungerar och har lätt att lära dig nya saker.
Du tycker om att arbeta med händerna och tillverka färdiga produkter.
Du är en mästare på praktiska prylar, och är först med att anmäla dig om någon behöver en extra hand.

Det stämmer faktiskt riktigt bra. Att jag vill jobba med händerna och skapa, det visste jag redan.
Just det där med att skapa, det är min grej.

Några jobb som tydligen ska passa mig:

- Ljudtekniker
- Arkeolog (!!!)
- Byggarbetare
- Djurskötare
- Tv-reparatör
- Kock
- Brandman
- Bussförare
- Bagare
- Ingenjör
- Bilmekaniker
- Ambulansförare
- Brandingenjör
- Flygledare
- Veterinär

Kanske jag skulle bli en kockande arkeolog, som extraknäcker som brandman, ambulansförare och bagare?

Och kanske om man skulle testa att krascha lite flygplan också? Fast jag ska nog låta bli ordet "krascha" när jag söker det jobbet sen.

Jag och grabben har bakat idag igen. Vad blir det, tredje gången nu på fyra dagar? Måste vara något slags rekord.

Vi visste inte riktigt vad vi ville baka och vi hade inte direkt gott om ingredienser, så jag sa åt grabben att vi måste hitta något som innehåller max 2 ägg och inte allt för mycket olika saker.

Sen tänkte jag inte desto mer på det och tänkte städa lite innan bakningen.

Medan jag städade så passade grabben på att bläddra igenom ett antal kokböcker, LÄSA recepten och till slut hitta ett som funkar!

Han plockade fram och städade undan allt själv, hade han inte kommit och visat mig receptet hade jag inte ens märkt att han rotat runt i köket...

Helt otroligt vad han kan, min lilla kis. Jag är fortfarande helt imponerad.

Så idag blev det...

2 ägg
3 dl socker
125 g smör
2,5 dl mjöl
2 tsk vaniljsocker
3 msk kakao

1. Sätt ugnen på 175 grader.

2. Rör samman ägg och socker. Smält smöret och ha i det. Låt sockret
smälta lite, det kan ta någon minut.

3. Blanda i mjöl och vaniljsocker, dela upp smeten i två skålar. Ha i
kakaon i den ena.

4.Smörj och bröa en form och varva i smeten. Dra med en kniv för att få ett mer
marmorerat mönster.

5. Grädda i 20 minuter.

Reumatismprovet var negativt i alla fall, och det var ju skönt.

Jag ska in och lämna nya prover, och så ska jag höja Levaxinet IGEN, till 100 mg, och dessutom börja med järntabletter. Jahaja.

Men ännu ingen aning om vad som är fel...

Att jag är trött hela tiden är inte det största problemet längre, det är ju normalläge nu, men smärtan gör mig tokig.
Trötthet kan man vänja sig vid någorlunda, men att hela tiden ha ont... Det går inte. Jag orkar inte.

Och så blir man ju dessutom trött av att ha ont hela tiden, så jag har hamnat i en liten trevlig cirkel här. Härligt...

En av sonens bästa kompisar från dagis fyller år till helgen, och sonen är således bjuden på kalas! Men hallå, hur gör man?

Följer man med sonen dit, och sitter där och fikar och småpratar med de andra föräldrarna, eller dumpar man av sonen där och hämtar honom när kalaset är slut? Förutsatt att han har överlevt spektaklet.

 

Han (JAG!) har aldrig gjort sånt här förut!

Och om man nu ska sitta och socialisera med andra föräldrar - finns det någon snabbkurs i småprat som jag kan gå?

 

Ångest ångest. Hur gör man?!
(Och vad tusan köper man åt en femåring??)

 

Jag dricker nästan aldrig varm choklad längre. Förut tyckte jag att det kändes lite lyxigt sådär, och var alltid lite avis på de som hade med sig varm choklad till skolans friluftsdagar, medan jag själv fick sitta där och dricka te.

Nu föredrar jag te, och tycker att varm choklad är alldeles för sött och sliskigt, haha.
Men igår blev jag av någon anledning plötsligt jättesugen på varm choklad.

I Norrmejeriers senaste Guldkorn fanns ett spännande recept på varm choklad som jag bestämde mig för att testa. Och gott var det, så jag tänkte dela med mig av det receptet också.

Varm choklad med kardemumma och kanel
4 muggar

2 msk kakaopulver
½ tsk malen kanel
½ tsk malen kardemumma
4 msk strösocker
1 dl vispgrädde
8 dl mjölk

Rör kakaopulver, kanel, kardemumma och socker med grädde.
Värm mjölken och vispa ned kakaoblandningen så att allt löser sig.

Jag och grabben bakade igår igen. Det blir lätt så när vi är hemma tillsammans hela dagen. Både han och jag älskar att baka. Syrran var faktiskt också med på ett litet hörn, och hjälpte till att bre ut smörkrämen på kakan.

Och som den godhjärtade, givmilda människa jag är så tänkte jag dela med mig av receptet.

Roger föreslog att vi skulle se ett avsnitt av Solsidan igår.
Någon på hans jobb tycker tydligen att den är så rolig, han avlider nästan av andnöd för att han skrattar så mycket.

Och nej, jag hade inte sett ett endaste avsnitt innan. Svenska serier brukar inte intressera mig desto mer. När jag tänker på svenska serier tänker jag mest på sådana där kvalitetsprogram som Skilda Världar och annat avskräckande skit.

Så vi såg ett avsnitt i alla fall.
Och visst fnissade jag till ibland. Men andnöd av skrattanfall? Knappast.

Typisk svensk humor.
Ska det till skrattanfall och andnöd krävs det nog vanlig hederlig brittisk humor, thankyouverymuch.

Nu är det ju såklart ganska dålig kvalitet på bilden... och den är ju inte klar än...
Men syns det kanske ändå vem det är?

Ni som känner grabben i fråga känner förhoppningsvis igen honom i alla fall...
Annars är det naturligtvis lite klurigt.