Grabben har kommit till mig flera gånger idag och frågat om det rinner blod från hans näsa.
Inte för att han är orolig att han ska blöda mer näsblod utan för att han vill blöda mer näsblod.

Han har lite annorlunda drömmar och förhoppningar, min lilla stora kille.

När grabben vaknade idag blödde han näsblod för första gången ever!

Bara sådär, från ingenstans.
Trodde han skulle bli lite... inte rädd kanske, men åtminstone lite fundersam eller nåt.

Men nä. Det var ju grymt.

I'll never long for what might have been
Regret won't waste my life again

Gud (eller vem det nu än är som orkar lyssna) hör bön!
Idag var rörmokaren här och strulade och pysslade.

Vi får leva med att spola toaletten med vatten från en hink under helgen, men nu är nog renoveringen inledd!

WOHOOOOO!

Jag vet att jag skrev att jag hade klagat färdigt, men jag måste bara klaga liiite till.

Igår när jag promenerade hem från dagis så hamnade ett ben inne i foten fel. Det händer ganska ofta, men det brukar släppa rätt omgående. Igår gjorde det inte det, så jag fick plågas en bra stund innan jag kom hem.
Sen släppte det, som det brukar göra, men jag har fortfarande jätteont i foten. Jag är så less på sånt här.

Jag funderar på att försöka få ett andra utlåtande om det här med EDS. Vore det något, tror ni?
Det hade varit trevligt att få träffa en läkare som faktiskt tar sig tid att undersöka ordentligt, till exempel.

NU har jag klagat färdigt.

Och inget ont som inte har något gott med sig:

Jag fick åka buss hem igen från dagis imorse, för promenad fungerar ju inte nu, och då fick jag åka gratis!
Busschauffören sa att jag fick åka på samma biljett. Tack snälla!

Men oavsett smärtor och gratisresor så är jag glad idag. Älskade lillasyster har varit på besök!
Och så finns det ju fortfarande en god kladdkaka i kylen.

Mein gott in himmel vad jag är less på att inte ha ett badrum!
Eller vi har ju ett, såklart, men det är ju inte riktigt... funktionsdugligt. Jävla vattenskada.

Vi har bott här i två månader nu, och varenda jäkla dag har jag fått duscha i källaren. Usch.

Jag vill kunna duscha utan att planera in det, och utan att riskera att möta en massa grannar.
Det är begränsat roligt att möta grannar ute i trapphuset när man är oduschad, bara så ni vet.

Så, nu har jag klagat färdigt.

Jag har kämpat hårt och länge för att inte föra över mina egna osäkerheter på barnet. Det känns ju liksom jävligt onödigt att lära honom att saker är farliga när de egentligen inte är det.

Och jag tror att jag har lyckats ganska bra.

Sonen är extremt social, och så oblyg att jag ibland funderat på om det är något fel på honom. Inte ens när han var bebis hade han någon "blygperiod" och har aldrig varit särskilt rädd för främlingar. De enda han känner sig lite osäker inför är långa karlar med mörk och hög röst, men vem är inte rädd för sånt, haha.

Jobbar du i någon butik som vi kommer in i får du räkna med att bli avbruten av sonen som absolut ska fråga vad du heter, vad du jobbar med och så vidare. Fan, är du bara en vanlig kund i någon butik vi kommer in i så får du räkna med att kanske bli avbruten av sonen.

När vi var in på Clas Ohlson i söndags började han prata med någon tjej som skulle köpa målargrejer.
Han undrade vad hon skulle köpa, och de pratade en liten stund. Sen påminde han henne om att det är bäst att hon kollar vad det kostar. Hon skrattade och lovade att det skulle hon göra, och sen sa de hej då och så var det inget mer med det.

Ibland kan det dock vara lite jobbigt att ha en grabb som pratar högt och som säger precis det som dyker upp i hans lilla huvud.

Jag och grabben var ensamma på bussen idag, förutom chauffören då (som grabben förstås pratat lite med när vi klev på). Oftast är vi ensamma hela vägen ner till dagis, men idag klev det på två personer till. Det såg ut som att de kände varandra, men så satte de sig inte bredvid varandra. Vilket sonen givetvis uppmärksammade direkt.

Ganska högt säger han:

- Mamma, titta, de sitter inte bredvid varandra. Kanske får han inte plats bredvid henne för han är ju lite tjock.

Roger jobbar natt så det är bussvecka igen. Men jag gillar det. Stunden jag får med grabben på morgonen är ovärdelig.

Vi håller handen nästan hela vägen till busstationen och har de mest underbara diskussioner. Han funderar mycket, min grabb. Han är så otroligt smart, insiktsfull och lillgammal. Det är... ja, underbart, som sagt.

Idag gick solen upp precis när vi kom till busstationen, himlen var klarblå och det var inte så kallt. Grabben var glad, jag var glad och vi behövde inte stressa det minsta.

Sen fick jag mig dessutom en promenad på 4,5 km i underbart vinterväder.
Kan en morgon börja bättre?

Jag har en söt kusin som minsann fyllde 16 år igår!

Senil som jag är glömde jag bort att sätta en hälsning i bloggen, men jag kom i alla fall ihåg att gratta över Ansiktsboken.

Men bättre sent än aldrig:

Hoppas att du hade en helt underbar födelsedag och att du fick det du önskade dig.
Tyvärr är jag fattig som vanligt, så du får nöja dig med många tankar och evig kärlek. Puss!

Min gamla vinterjacka är just det - gammal. Sju år gammal på ett ungefär. Och då fick jag den ändå i julklapp, så det är lääänge sen jag har köpt en vinterjacka.

Så jag har verkligen varit i behov av en ny vinterjacka. Men det var ju lättare sagt än... köpt?

Många är de gånger jag varit in på både Intersport och Team Sportia och letat och letat och letat, men inte hittat någon jacka som jag riktigt gillat. Jag har suckat, Roger har suckat ännu högre och vi har båda blivit på riktigt uselt humör under mitt eviga letande.

I Luleå hittade jag en jacka direkt. Och med direkt menar jag verkligen den första jackan jag såg i den första butiken jag gick in i.

Varför kan det inte vara så lätt att hitta kläder här hemma?!

Priset plågar dock mitt samvete, men köper man en vinterjacka ungefär vart tionde år kan man väl få kosta på sig lite?

Vi missade invigningen av Clas Ohlson här i torsdags, men vi var på invigningen av Elgiganten Megastore i Luleå i fredags istället. Lite för mycket folk, men riktigt bra priser! Vi kanske måste hinna dit igen innan jul och köpa lite julklappar...

Igår blev det Clas Ohlson-premiär för oss. Roger köpte en rakapparat åt sig själv i Fars Dags-present och jag köpte en plattång åt mig själv i vanlig-söndags-present.

Jag tycker att det är så roligt att det kommer nya butiker hit till Kiruna, att det faktiskt händer något i den här stan.

Nu väntar jag bara på H&M, Åhlens, Lagerhaus och Gina Tricot... Och massa annat kul också förstås. Komsi komsi!

När jag kom hem låg ett brev från Försäkringskassan på hallgolvet och väntade på mig.
Varje gång jag ser att jag fått ett brev därifrån känns det som att få ett knytnävsslag i magen.

Men det var inga dåliga nyheter den här gången. Hoppas jag.
Jag ska dit på ett möte. Det ska tydligen undersökas hur jag ska kunna ta mig ut på arbetsmarknaden.

Bra fråga. Jag vill gärna veta det.

Vad tusan vill jag jobba med?
Jag har ingen aning om vad jag vill jobba med, men jag har en ganska bra idé om allt jag inte vill jobba med. Det är ju en början i alla fall...

Alla har väl saker de drömmer om att få jobba med. Men alla mina drömmar känns så orealistiska. Som att de är för stora för någon som jag. Som att jag inte duger åt mina egna drömmar.

Men vad fan! Hur kan jag vara så säker på att jag inte kan? Jag har ju faktiskt aldrig provat.

I mitt nästa liv ska jag i alla fall utbilda mig till pilot.

Vi kom hem igår, strax innan midnatt. Bilresan tog länge, men gick bra.
Grabben satt ensam i baksätet hela vägen och hade det lyxigt med film och godis. Inte ett endaste pip eller gnäll!

Vi hann med ganska mycket igår, och kom till och med iväg i bra tid från Luleå.
12.15 åkte vi mot Haparanda och IKEA, och efter det blev det ett besök hos farmor och Bosse i Kalix. De bjöd på te, kaffe och sockerkoma. Grabben åt bullar tills han fick ont i magen.

En mycket trevlig dag, men det var ändå ganska skönt att komma hem sen.

Idag har vi monterat ihop det vi shoppade på IKEA och så har vi fått en himla massa besök.
Alla kom ungefär samtidigt också, såklart. Perfekt när man bor i en trea med litet kök.

Jag inbillar mig inte för en sekund att någon var här för att hälsa på mig eller Roger.
Nog vet jag att alla skiter ganska hårt i oss och att det är grabben de har saknat.

För ett tag sedan fick grabben en alldeles egen hundralapp av mommo och Flanders.

Han bestämde tidigt att han ville till och handla.
Sen dess har han längtat och väntat på att vi ska åka till Luleå.

Igår var det äntligen dags, och grabben var salig.

Helst ville han ha Toy Story 3-leksaker, men de var ju aningens dyrare än hundra kronor. Buzz Lightyear-roboten var ju favoriten, men den kostade 2500 så den mellanskillnaden ville vi inte riktigt betala...

Till slut hittade han ett billigt tv-spel som han ville ha. Där kunde vi däremot betala det som saknades.
Grabben blev nöjd och det är ju huvudsaken.

Jag är dålig på att blogga när jag är bortrest. En massa annat tar upp min tid hela tiden, men det lär bli bättring när jag är hemma igen och inte har något bättre för mig, haha.

Såklart förstår jag att ni sörjer och gråter floder över min frånvaro, men som plåster på såren skänker jag er denna bild. Förhoppningsvis kan den skänka er glädje under many days to come.

Det måste vara något slags rekord, men jag känner mig redan lite julig.
Lite konstigt känns det, med tanke på att all form av julkänsla varit spårlöst försvunnen under flera år.

Just nu vill jag bara baka lussekatter (och äta upp dem), pynta och äta en massa god julmat.
Men inte redan väl?!

Jag vägrar all form av jul innan första advent.
Min biologiska julklocka måste gå fel.

Är det någon mer än jag som toklängtar till jul?

Roger varken vågar eller vill bege sig utanför dörren just nu, så vi sitter inne och ugglar allihop.
Idag har det dessutom varit rätt dåligt väder, så vi har inte ens tänkt tanken på att vara utomhus.

Tacka vet jag tv-spel! Jag och grabben har spelat Rayman Raving Rabbids TV Party i flera timmar idag.
Och inte tänker jag ha dåligt samvete över det heller - vi har haft jätteroligt!

Tv-spel rules.

Hörde på nyheterna nyss att Sverige haft sitt första snöoväder.

Underbart att veta att all snö och allt stormande hemma bara har varit inbillning!
Då kanske det till och med blir skönt att åka hemåt sedan.