Grabben var faktiskt beräknad till den femtonde december.
Jag räknade dock kallt med att gå över tiden, och sa att bebisen får komma närsomhelst men INTE PÅ JULAFTON. Då jävlar. Och se på tusan - någon form av övertalningsförmåga verkar jag ha ändå.

Idag, klockan 19, fast för fem år sedan då såklart, satte krystvärkarna igång.
Sweet Jesus, Mary and Josef - det gjorde så jävla ONT! Jag var fortfarande oerhört trött och jag orkade inte riktigt kämpa. Det svartnade för ögonen och bebisens hjärtljud började gå ner.

Jag minns inte så mycket från just precis då, allt var fortfarande svart men jag kunde höra vad alla sa.
Bland annat ringdes det snabbt efter läkaren. Som var hemma. Grejt!

Jag var så jävla trött, och så jävla rädd, så plötsligt fick jag kraft någonstans ifrån att ta i en sista gång och en dryg halvtimme efter att krystvärkarna startat kom min lilla, lila pojke. Han levde! Och jag med!
Och precis då kom läkaren in genom dörren. Fin timing.

Den lilla lila pojken lades på mitt bröst, och det första han gjorde var att kissa på mig.

Jag kände ingen omedelbar kärlek eller moderskänslor. Jag var mest förvånad. Lite chockad.
Vadå, är den här pojken min? På riktigt? Va? Hur gick det till?

Nu är min lilla pojke hela fem år. Hur fan gick det till?

Jag älskar honom mer nu än då, och jag älskar honom mer och mer för varje dag som går.
Min kärlek är villkorslös, jag älskar honom för den han är och inte för det han gör, och jag ska göra mitt bästa för att få honom att förstå skillnaden och att göra honom övertygad om att jag alltid kommer att älska honom. No matter what.

Grattis på födelsedagen min älskade, underbara, fina, vackra, smarta och goa femåring!

Den här morgonen, för fem år sen, var jag oerhört trött och plågad.
Jag öppnade mig sakta, och det gjorde så ont. Föga förvånande, men ändå.

Att jag inte riktigt tål morfin fick jag reda på den hårda vägen. 10 mg morfin gav mig någorlunda smärtlindring i ungefär 1½ timme, sen hade jag ondare än innan, plus att jag kräktes som en gris under resten av förlossningen. Som om smärtan inte var tillräckligt jobbig. Tack tack.

Jag provade i stort sett all smärtlindring som fanns. Förutom kvaddlar. Någon måtta fick det ändå vara.
Lustgasen hjälpte inte så mycket mot smärtan, men jag blev lite roligt lullig av den så vi var rätt bra kompisar där ett tag.

Mot eftermiddagen stannade förlossningen av. Jag hade lyckats vända på dygnet dagarna innan förlossningen och hade inte sovit på en himla massa timmar, så kroppen var helt enkelt för trött.
Då fick jag prova Guds gåva till blivande mammor - denna underbara epidural.

Jag kunde se på ctg-kurvan att jag hade en himla massa värkar, men jag kände inte en endaste av dem och i en underbar välsignad timme fick jag sova.

Sen kom en ond sköterska och väckte mig och gav mig värkstimulerande dropp istället. Not nice.
Efter det gick det fort.

Just precis nu, fast för fem år sedan förstås, satte värkarna igång.

Vi satt hemma i vår lilla tvåa tillsammans med min bror, och tittade på när han spelade King Kong på Xboxen.

Det kändes precis som en vanlig sammandragning, men ändå visste jag direkt på något sätt att nu var det på riktigt. Kanske var det min lysande slutledningsförmåga, med tanke på att jag ändå gått nästan 10 dagar över tiden.

Jag tyckte inte alls att det var jobbigt att gå över tiden. Det kändes inte jobbigt eller tungt, jag hade inte ont någonstans och jag kände mig inte stressad. Tvärtom tyckte jag faktiskt att det var ganska skönt. Jag fick vila och förbereda mig några dagar extra.

Nåväl. Jag ringde BB och kollade läget, men de tyckte att neeeeej, ni behöver inte komma ännu. När man är förstföderska tar det MINST ett dygn.

Det rådet sket jag ganska högaktningsfullt i, med tanke på att en vän klämde ut sin första på dryga sex timmar.

Brorsan fattade inte riktigt att det var allvar förrän vi alla stod vi bilen och skulle säga hej då, haha.
Han gav mig en stor kram och önskade mig lycka till, och sen for vi.

I snigelfart for vi mot Gällivare. Snön vräkte ner och sikten var ungefär lika med noll.
Jag försökte ta tiden mellan värkarna, men de kändes inte så smärtsamma så jag orkade inte riktigt bry mig.

Jag trodde att jag skulle känna mig jättestressad och orolig, men jag var snarare glad och förväntansfull. Inte alls orolig faktiskt. Jag var helt säker på att det här fixar jag, det är ju det mest naturliga som finns.

Mitt i natten var vi framme i Gällivare, och några av mina mest underbara, smärtsamma och häftiga timmar i livet väntade.

Nu kommer det att vara fullt upp med kalas och jul här, så jag kommer inte att sitta vid datorn särskilt mycket.
Men oroa er icket, gott folk! Några tidsinställda inlägg kommer att ploppa upp med (o)jämna mellanrum.

Adjö för nu då. Vi ses när vi ses! Ha det gött!

Det kan faktiskt vara möjligt att det är just jag och grabben som har knåpat ihop Sveriges sötaste julklappar.

Visst är han duktig, min lilla grabb?

Puh! Alla julklappar är äntligen inhandlade!
Känns skönt. Och fattigt.

Jag har försökt knåpa ihop en egen önskelista, men jag kommer inte på något särskilt jag önskar mig.
Eller ja, en utlandsresa skulle jag ju inte tacka nej till förstås, men jag har en känsla av att jag inte kommer få någon.

Att grabben får vara frisk och kry önskar jag mig. Att han får vara glad och lycklig.

Och jag skulle inte tacka nej till några trisslotter eller liknande heller.
Vinstlotter förstås, annars kan det ju lika gärna vara.

Igår hade grabben 5-års kalas för sina kompisar.
Det var lite tråkigt att alla inte kunde komma, men roligt hade vi i alla fall!
(Tyvärr finns inga bilder. Dels för att jag glömde, men hade jag nu kommit ihåg hade jag inte hittat kameran ändå. Jag fattar inte vart den tagit vägen.)

Vi slängde ihop en god sockerfri LCHF-tårta med hemmagjord vaniljkräm och jordgubbsgrädde. Perfekt att slippa sockerspeedade barn!

Grabben fick presenter som han älskade, och han och hans kompisar lekte och hade roligt på hans rum.
Underbart!

Nu planerar vi vidare inför nästa kalas. Släktkalas på torsdag. Grabben längtar!

Men först - gubbkalas i Alta imorgon. Grabben längtar efter det med.
(Och jag med. Stefan bakar så goda grejer.)

- Mamma, jag älskar dig.
- Jag älskar dig också.
- Hur gifter man sig?
- Jadu, hur ska man förklara det då... Man går till en präst kanske om man vill, och så får man säga ja till varandra.
- När jag gifter mig ska jag säga nej.

Igår var vi på julbord med mommo, Flanders, Emma, Victoria, Niklas och Sanna på Arctic Eden.

Väldigt trevligt och sjukt god mat! Arctic Edens julbord levereras nog från himmelen.
Souvasköttbullarna gick inte av för hackor. Och efterrätten efterrätterna... Mmmmmmums!

Drack gott vin till maten och fick till och med ett glas champagne också. Smaskigt!

Grabben däremot var inte riktigt pigg och ville inte äta. Leverpastej och någon bit potatis fick han ner.
Inte ens efterrätt ville han ha. Då vet man att han inte är riktigt pigg.

Efter julbordandet traskade vi hem till oss och drack lite mer vin och spelade Texas Hold'Em.
I brist på pengar så tager man vad man haver - linguini.

Och jag vann! En hel hög med linguini, vilken grej! Kändes nästan lite sorgligt när min vinst åkte i soporna, men jag har åtminstone äran kvar.

I onsdags samlade jag mod och bestämde mig. Jag skulle ringa och boka en tandläkartid på torsdagen.
De två visdomständer jag har kvar har börjat tjorva igen och nu ska de dööö.

På torsdagen hann jag inte ringa någonstans, men istället kom en kallelse från tandläkaren med posten.

Att ha telepatisk kontakt med personalen på folktandvården är rätt najs.

Igår körde vi fredagsmys deluxe.

Vi klädde julgranen, åt tacos, hyrde film och köpte diverse onyttigheter.

Filmen vi hyrde heter "Draktränaren". Den kan jag verkligen rekommendera! Den var jättebra, och det tyckte både jag, Roger och grabben.

Emellanåt var den liiite läskig tyckte grabben, men han vågade se hela och slutbetyget var "svingrym".

"Historien kretsar kring en tonårig viking som lever på ön Berk, där det är en livsstil att slåss mot drakar.
Snart är det dags för initiering, den stora chansen att visa sig värdig för hans stam och hans far.
Men när han möter, och även blir vän med, en skadad drake vänds hans värld upp-och-ner."

Det lät nästan som om de bor i Kiruna, eftersom de bor på ett ställe där "det snöar i nio månader och haglar under de andra tre".

(Vi såg den förstås på svenska, men den enda trailern som inte var helt värdelös var såklart på engelska.)

Dagarna såhär innan jul brukar det ju funka ganska fint att hota med tomten i tid och otid.
Eller åtminstone så trodde jag det.

Grabben åt knappt någon frukost idag. Några tuggor av en skiva potatislimpa fick han i sig.
Inget fungerade så till slut tog jag till tomten.

- Vad tror du tomten säger när du inte äter din frukost?
- Jag äter dåligt, men jag har sovit bra. Så tomten säger bra bra!

Grabben fick sitt första grattiskort häromdagen. Gammelfarmor hade skickat 200 kronor i födelsedagspresent.

När grabben kom hem från dagis och såg att han hade fått post blev han jätteglad, och när han upptäckte att han hade fått pengar också så blev han överlycklig! Hundralapparna åkte direkt ner i Spiderman-plånboken. Kortet har fått en fin hedersplats på köksbordet.

Igår fick han ett julkort också, även det från gammelfarmor.

Tack så mycket!

Jag vet att allting blir precis som man tänkt sig, men jag hade ändå velat ha grabbens inlevelse och förmåga att övertyga sig själv.

Det är bussvecka, igen, så vi var inne på busstationen imorse. Det är ju som skönare att vänta på bussen inomhus när man kan.

Grabben klättrade upp i ett fönster och stod och kikade ett tag.
När det var dags att klättra ner så blev han plötsligt helt oförmögen att röra på sig. Märkligt det där.

- Du måste lyfta ner mig mamma.
- Jaså du, tänk om jag inte orkar... Hur mycket väger du då?

Han tittar på mig och ett elakt, busigt leende sprider sig i hans ansikte.

- 160 kilo....

Liten roadtrip tillsammans med brorsan och Sanna efter Norgevägen mitt i natten: Check!

Trevligt och roligt: Check!

Moln: Check!

Snöoväder: Check!

Någon skymt av Geminiderna: Jävlaskitvädergåochdöööööööö

Senare ikväll ska jag åka ut med brorsan och spana efter Geminiderna.

Geminiderna är ett mycket aktivt meteorregn och anses vara ett av de vackraste under året.
Det är allra tydligast natten mellan den 13 och 14 december, med som mest 50–80, möjligen 100 meteorskurar under en timme.

Geminiderna är kända för att ha starka och olikfärgade, vita, gula, gröna och blå, meteorer.

 

Meteorströmmens upphovskomet är okänd.

Hoppas nu bara att det inte kommer att vara mulet... Då blir jag lite ledsen i ögat.

Det känns annars riktigt spännande. Jag har alltid varit väldigt intresserad av rymden.
Jag minns att jag som barn lånade böcker om rymden på bibioteket, och läste i stort sett allt jag kom över.

Nu minns jag ju inte mycket av allt det jag läst, men jag vet att jag kunde namnen på alla stjärnorna i Karlavagnen, och fortfarande minns jag att en av dem faktiskt är en dubbelstjärna.
Jag kan fortfarande några andra stjärnbilder, och än hittar jag Venus.

Nog var jag allt en liten nörd.

Eller jag är en, fortfarande.
Men jag gillar faktiskt att vara en nörd.

Knowledge is power.

Imorse var det luciafirande på grabbens dagis. Utomhus som vanligt.
Brorsan och hans tjej klev upp tidigt bara för att följa med och titta, till grabbens stora förtjusning.

Vi hade köpt en tomtedräkt som han sett fram emot att få använda, men när det väl var dags så var det bara tomteluvan som dög.

Sötare luciatåg får man leta länge efter. Små söta barn som stod med ryggen mot publiken, knattar som sprang iväg till höger och vänster, knattar som skrattade, lekte och vinkade till mamma och pappa istället för att sjunga.

Grabben sjöng inte alls. Han stod bara och tittade ut på alla föräldrar som stod och fotade som galningar.
Men han har övat mycket på sångerna, och kunde nästan alla.

När barnen kom ut på gården igen efter att ha tågat iväg så fint, så gick vi fram till grabben.
Då bröt han ihop i tårar. Han hade inte sett oss! Tårarna rann och stor blev liten och ville komma upp i famnen.

Efter en pepparkaka och lite saft blev han lite gladare, men han ville inte stanna på dagis sen.
Och fastän jag vet att det ändå har gått jättebra idag så längtar jag tills jag får hämta hem min stora lilla pojke.

Ingen har väl missat självmordsbombningen i Stockholm, antar jag.

Folk får panik. Ojoj, nu ska invandringen stoppas och alla muslimer är ju minsann onda elaka terrorister!

Jag blir ledsen över att folk är så rädda, främlingsfientliga och trångsynta.
Och jag blir så ledsen över att de känner att de behöver vara det.

Så skärp er nu. Hur svårt ska det vara att förstå att alla muslimer inte är terrorister?
Sluta dra alla över en kam för fan.

Det finns många idioter i Sverige. Betyder det att alla svenskar är idioter?

Jag får magsår snart!
Beslut ska fattas, personer ska kontaktas, och jag vet inte ens vad jag vill.

Hur tusan löser jag det här?

Fan.

Jag får nog ringa FK imorgon.